Det du inte kan se

Jag vet inte varför jag ens bloggar nu men jag har ett enormt behov av att få avreagera mig, att få det utskrivet svart på vitt.

Men stunder som dessa är jag aldrig ensam, ensam till att få kunna bara vara och få må dåligt utan att någon ska se.

Det känns svårt och hårt att försöka bita ihop och le när jag innerst inne känner att jag vill falla i gråt, när jag vill skrika.

Jag känner hur jag vill stänga ute världen, inte låta någon komma nära.

Vill inte ha era råd till hur jag själv ska kunna göra allt en gnutta bättre, att allt förr eller senare blir bra.

Jag är less på att höra det. Även om det är så att efter regn kommer solsken så vill jag inte höra.

Vilket år va??!!

Det är som om jag endast delat med mig av mina motgångar och demoner.

Och ärligt talat känner jag mig som ett rejält misslyckat projekt, att det inte finns något värde.

Men visst, jag biter ihop och hoppas på det bästa.

Vilken tur jag har som ändå har mina änglar, utan dem hade jag aldrig orkat, utan dem hade jag aldrig bitit ihop.

Den utan varken bild eller vettig rubrik

Nu är jag där igen....

Jag vet vad jag måste göra men jag har svårt att veta hur jag ska klara det.

Jag väntar och väntar på att få en tid till att prata med någon och ibland känns det förgäves.

Det har fattats några "vettiga" beslut i alla fall och även om det känns väldigt grymt och oerhört svårt så vet jag att det är enda rätta.

Jag är för trasig för något annat.

Har haft oerhörd ångest sedan söndagen och det blir inte lättare för var dag som går. Men snart får jag väl komma mig på fötter igen.

Over and out

Förlåt

Jag vill be alla där ute om förlåtelse för att jag kanske inte har hört av mig något så som jag brukade. Jag antog att många av mina Facebook vänner läste min blogg och därav antog jag också att de förstod hur jag mår. Men jag hade fel.

Jag känner mig fortfarande nedstämd och allt känns hopplöst och meningslöst. Att ens göra något känns förgäves. Men jag försöker repa mig.
Nu har jag tagit mig ett litet steg till i rätt riktning och sökt studier. På onsdag ska jag till studievägledarn för att gå igenom och göra en ansökan.
Det känns stort för mig och jag känner mig nöjd med mitt beslut.
Nu i början tar jag det gärna lugnare och har därför sökt att få studera på distans. Jag är inte riktigt redo för att ständigt befinna mig i ett klassrum med en hel del andra studenter. Jag vill ta ett litet steg och det är det enda som faktiskt räknas.

Nu ska jag ta och återgå till min lilla dotter som precis har badat.

Ha en bra helg!

Possibilities

"There is nothing IMPOSSIble..."

As you travel through life there are always those times
When decisions just have to be made,
When the choices are hard, and solutions seem scarce,
And the rain seems to soak your parade.

There are some situations where all you can do
Is simply let go and move on,
Gather your courage and choose a direction
That carries you toward a new dawn.

So pack up your troubles and take a step forward
The process of change can be tough,
But think about all the excitement ahead

There might be adventures you never imagined
Just waiting around the next bend,
And wishes and dreams just about to come true
In ways you can’t yet comprehend!

Perhaps you’ll find friendships that spring from new things
As you challenge your status quo,
And learn there are so many options in life,

Perhaps you’ll go places you never expected
And see things that you’ve never seen,
Or travel to fabulous, faraway worlds
And wonderful spots in between!

Perhaps you’ll find warmth and affection and caring
And somebody special who’s there
To help you stay cantered and listen with interest
To stories and feelings you share.

Perhaps you’ll find comfort in knowing your friends
Are supportive of all that you do,
And believe that whatever decisions you make,
They’ll be the right choices for you.

So keep putting one foot in front of the other,
And taking your life day by day…
There’s a brighter tomorrow that’s just down the road -
Don’t look back! You’re not going that way!

Mitt i naturen

Har varit ute i svartlå i nästan en hel vecka nu och jag trivs som fisken i vattnet! Dock hade det varit guld värt om man hade kunnat promenera någonstans och inte efter 97:an. Men jag har hört att det ska vara mycket bin uppe vid hägnan, dit man annars skulle gått, vågar inte ge mig ut dit då. :(
Dessutom har det varit ett förfärligt väder ända sen jag kom ut hit... Känner mig som en olycksdrabbad liten jänta :/

Hur står det till med mitt mående då?
Ja, det är som det är och jag känner ofta att jag bara vill gräva ner mig till jordens ände. Jag avskyr allt som har med mig själv att göra... Jag vet, patetiskt! Men vad gör man... Jag försöker hitta saker att göra att jag t.o.m. Har stickat tofflor till Yuna, virkat en grytlapp till mormor och hjälpt till så gott jag orkat. Men helst av allt vill jag bara soooooova! Gud vad skönt det hade varit!!

Nä, deprimerande i lägg den senaste tiden... Sorry att jag inte kan bättre nu.

Funderingar

Är fortfarande ute i Svartlå hos min mormor och morfar, vilket jag tycker är rätt skönt. Speciellt när jag ökade min dosering igår. Jag har känt rädsla för att vara själv när den dagen skulle komma. Det är mycket blandade känslor för just varför jag känt den rädslan... Delvis har jag ju tappat minnet, ENORMT, sedan kan jag snöa iväg till en egen värld om jag inte håller mig sysselsatt med något. Här ute har jag en del att göra och det håller mig igång. Men jag känner också för att bara ligga ner, fundera eller bara sova bort dagarna. Det är en väldigt jobbig period just nu.

Just nu känns det lite som om mina vänner håller sig borta från mig... Jag vet inte om det beror på mig. Har fått förfrågan av Linda G, Donia och Anna R, att ses för en fika någon gång. Det uppskattar jag verkligen! Dock passade det inte så bra när jag då blev förkyld :(
Men på något sätt så känns det som om människor skjuter en åt sidan av någon anledning. Jag dricker inte nu när jag tar mina mediciner och det kan är en av orsakerna, att jag inte dricker. När man drack blev man bjuden på alla möjliga olika fester o evenemang, nu står man utanför och läser bara på Facebook vad alla andra har för sig.
Jag avskyr att inte vara med längre!

Nog spekulerat...

Nu ska jag troligtvis duscha!

Out of town

"Ibland är det skönt att bara få komma bort..."

Tog mitt pick och pack idag och åkte ut till min mormor ute i Svartlå för att komma bort från stan och även kurera mig från min hemska förkylning.

Till stor del är också att jag ökar min dosering imorgon och jag vill helst inte vara själv då, speciellt inte när jag har barnen under mitt ansvar.

Nu kanske det låter som om jag använder mig av piller från Helvetet, men så är det inte. Men av de biverkningar som jag redan fått, vill jag inte ta risken att vara ensam om de blir värre nu när jag ökar.

Men hur går det nu för mig?

Jo, det funkar väl... men jag kan behöva hålla igång lite och sluta sitta i mitt lilla hörn eller ligga i min säng och sova bort allt. Ingenting fungerar på det viset. Då vet jag heller inte om tabletterna funkar. Men det känns inte heller som om jag orkar ta på mig saker och ting. Tycker allt känns nog svårt som det är nu. Att sätta sig med ett CV nu är alltså inget jag skulle kunna göra.

Det tar tid att läka och det tar tid att jobba med sig själv.

Men bara för det ska jag inte bli lat och bekväm.

Press är något jag inte klarar av nu.

Glömsk har jag blivit.... Åh gud vad glömsk jag är.

Jag måste hålla koll på mina tabletter som jag ska ta och även skriva ned NÄR jag tagit dom. Har kunnat fråga 3-4 gånger om jag tagit mina mediciner, om nu Patrik har haft någon koll.

Ja Gud... jag blir inte riktigt klok av det här...

Men snart vänder det... eller??

Mina närmaste

Låg oc tänkte lite i min ensamhet i sängen...
Jag är oerhört glad att jag har få vänner men som faktiskt är äkta! När min dag kommer och jag inte längre finns så ska det också finnas en lista över de som faktiskt var mina vänner och som brukade fråga hur jag mådde och visade sitt stöd.
Jag är inte ute efter medlidande, jag talar bara om för er att jag vet vilka som bryr sig och inte.
Det är som mamma brukar säga; "Duger det inte att komma med blommor när jag ännu var vid liv då behöver de inte komma med några på min begravning heller!". Det är sant! Jag vill inte ha någon som sitter och snyftar dör och säger;"åh hon som var en sådan fin människa och min vän..." nej tack! Bara mina närmaste får komma den dagen, dvs familj, släktingar och nära vänner.
Det får jag inte glömma notera i mitt Vita arkiv.

Förkyld och allmänt förjävlig!

Idag känns allt som sämre och allt är bara pest och pina!
Inte nog med att man ska må skit av medicinen så ska man må skit av att vara dunderförkyld också!! Jag avskyr dagen!!
Kan egentligen inte säga mer än så för det förklarar en del av hur jag mår idag.

Försöker tänka på att jag mår skit av tabletterna men det är svårt när allt annat också går snett. Avskyr att få rejäla käftsmällar då all skit kommer på en och samma gång!!
Blääääää!!!!

Dag 3

Snart är denna söndag och även helgen, slut. Den gick fort förbi.
Är inne på dag 3 nu av medicineringen. När jag varje morgon tar fram 4 tabletter som ska tas, känner jag en inre ångest. Ångesten är förmodligen av de grunder att jag avskyr att ta piller och att då helt plötsligt ska man behöva inta 4 tabletter på morgonen och sedan ytterligare 2 på kvällen. Jag avskyr den känslan!
Men tydligen ska de hjälpa mig och jag måste ge möjligheten en chans till bättre välmående.

Det har fungerat hyfsat bra idag. Däremot har jag inte riktigt haft tid att fly iväg inåt. Har sett både tv och film som varit intressant. Men när allt det tar slut så märker jag själv hur jag själv flyr iväg. På sätt och vis är det skönt att bara få vara jag i mig själv. Men på samma gång är det som om jag sitter fast där jag helst av allt inte vill vara, ensam, med mina tankar.
Medicinen har börjat ge känningar... Har haft hjärtklappning, domningar i händerna, skakningar och illamående. Hjärtklappningen är jobbigast då jag känner inre panik, vilket brukar medföra att jag får svimmningskänsla och jag känner hur jag blir knäsvag och yr. Men jag vet ju hur jag ska göra när det inträffar i alla fall.
Men jag blir alltid lite rädd.

Det är så himla svårt att förklara hur jag mår när ni inte kan sätta er in själva och när ni inte själva kan krypa in och själva känna efter åt mig... Men jag vill lova att det inte är trevligt!
Jag hoppas på att snarast möjligt få någon att prata med.

Over and out!

Dag 2

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan

att du är stark nog att le även när det gör ont...

Dag 2 nu och jag mår väl som igår.

Det var planerat in en hel del idag så jag kunde fokusera på annat än det som pågår i mitt huvud.

Men inte ens hälften av det som var planerat kommer att bli av.

Skulle bowla med Jonathan, Malin och Olivia idag för att sedan åka och spela bilbingo och slutligen äta god mat hos mamma och Janne.

Bilbingon kan fortfarande bli av då den inte börjar förrän kl 14, men ju mer tiden går desto mindre vill jag göra något. Jag känner att lusten försvinner alltmer.

Linda G ringde mig tidigare och vi fick prata lite. Det kändes skönt. Hon är den som funnits med mig genom min resa som har varit och hon har alltid stått bakom mig, oavsett. Det är oersättligt. Jag kan känna mig lyckligt lottad!

Sitter och tittar på tangenter emellanåt och funderar på vad jag ska skriva... det är som om ord är otillräckliga.

Vill poängtera att bilderna ovan är från när jag mådde som sämst och de är alltså inte tagna nu.

Ta hand om er!

Dag 1, en pina!

Har påbörjat min medicinering nu och jag kan inte annat säga än att min värld ser en aning mörkare ut nu. Jag känner mig ännu mer orkeslös, känner mindre glädje o jag finner inget positivt överhuvudtaget! Tur att yuna åker till David idag så hon slipper vara med mig nu. Jag försöker orka men det tar stopp. Just nu vill jag bara dra något gammalt över mig och inte titta fram förrän allt har förändrats. Det kanske är en del av min inställning som påverkar mitt mående, det vet jag inte. Men jag vet att jag inte vill må så här! Jag vill inte bli fast i tomma tankar som inte leder mig någonvart. Jag vill inte bli fast i en värld som är grå.
Jag är på väg i rätt riktning bara av att ha påbörjat medicineringen, men allt känns så långt bort....

Din inställning kan påverka...

Har varit och hämtat ut min medicin idag och påbörjar imorgon.

Min inställning är inte positiv, men det har den heller inte varit på länge nu och det spelar ingen roll längre vad jag än tänker. Jag känner mig lite som en olycksdrabbad liten fågelunge.

Att ha en negativ inställning till saker och ting är inte alltid bra då det kan påverka mycket. Men jag anser att det inte har någon betydelse i mitt fall.

Jag känner oro i själen och i kroppen och jag anser att jag måste få kunna känna så också. Det är av en anledning som jag känner så som jag gör. Att känna är att vara mänsklig.

Hade inte tänkt att skriva så mycket mer än så nu.

Ha det bra!