Jag vill inte påstå att jag kände Herbert och precis som han var. Det är så himla synd att jag aldrig fick känna honom så som många andra. Men det jag vet med all säkerhet är att han var en glad, positiv, kärleksfull man. Trots sin sjukdom kämpade han och visade sällan sitt lidande. Han njöt så länge han kunde av livet tillsammans med sina nära och kära. Jag är så mäktigt imponerad av hans styrka som han hade, för många har inte den. De flesta ger upp och ser dystert på vardagen. Men inte Herbert! Visst gjorde sjukdomen honom begränsad till mycket men han ville gärna vara med på det som var möjligt.
Ibland kan jag reflektera vissa ord, meningar eller dylikt, med något som Herbert kunde ha sagt. Och det känns bra att även jag hann få något att tänka på emellanåt.
Nu har det gått 1 år sedan hans bortgång. 1 år av saknad. Vi vet att det första året alltid innebär så mycket förändring vid födelsedagar, julaftnar, nyår, ja, alla de högtider man firat ihop. Saknaden blir så påtaglig och tung. Man kommer alltid sakna och älska människan men det blir lite lättare allteftersom tiden går. För stora sår kan aldrig läka, det blir likt en ärrbildning och man påminns om hur det ärret kom till.
Många tankar idag och jag ska finnas där för familjen.
Hittade några dikter som jag vill dela med mig av och som jag tycker är fina:
Du somnade stilla
då färden var slut
från allt vad du lidit
Du nu vilar ut
Vi binder en krans
av minnen
de vackraste och
finaste vi har
Vi vet att de aldrig vissnar
Hos oss är Du alltid kvar.
Nu slut är smärtan
Du funnit frid
Men lämnat hjärtan
Som saknat Dig
Det kom en dag en stilla vind
och smekte ömt Din trötta kind
Liksom ett ljus som blåses ut
Din levnadsdag har nått sitt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar