Jag vet inte varför jag får mina infall att skriva från hjärtat. Är det kanske pga musiken som flödar genom mina högtalare?
Att vara ledsen beror inte på att man vantrivs i sin relation som man har. Jag kan tala om för er att Patrik gör mig till världens lyckligaste! Jag är lyckligt lottad som får ha honom i mitt liv.
Om jag får förklara mig lite lätt och en aning tydligare så är det på detta vis:
Jag har fått "diagnos" och redan vid tidigare stadium blev jag enormt nere och är nu rädd att hamna där igen. Har man aldrig varit där kan man heller aldrig riktigt veta hur det är. Men jag är rädd. Att försöka hålla skenet uppe, att försöka mota bort, det går, men det går endast under en viss tid. Efter den tiden då är det kört. Då befinner man sig där. Det är försent.
Jag vet hur det är att tappa hår, tappa alltför mycket i vikt, inte känna något alls om dagarna... Det värsta. Att inte känna något alls. Ingen kärlek, ingen smärta, ingen gråt... ingenting. Inget finns.
Jag vill inte vara med om det.
Ordbajsar är jag bra på... vet inte ens var mitt slut ska infinna sig i det hela.
Dags att knipsa här och nu då kanske....
.
1 kommentar:
Kan du inte berätta vilken diagnos du har sen tidigare? Är det struman du menar eller?
Du verkar ha mycket sorg och smärta inom dig enligt det du skriver. Men du verkar vara en fin tjej och jag som läser önskar att du mår bra och är lycklig. Men en fråga, har du ätstörningar? Du är så smal på alla bilder men du håller alltid på med dieter å träning.
Skicka en kommentar