Under en tid har jag levt med stress utöver det vanliga och tankar som fyller och tar över. Men snart är det nog över. Jag vill inbilla mig det i varje fall.
Att åtminstone få svar är ett steg i rätt riktining i varje alla fall. Sen om det är mindre trevligt, är en annan. Men jag kan förmodligen åtminstone ta det till mig och sedan leva lite lättare. Som det är just nu så tynger allt på mina axlar, och jag vet inte hur jag ska hantera det tillsammans. Men jag försöker att göra mitt yttersta, och det är det som räknas, eller?!
Vi har haft kalas för Yuna idag... ännu lite stress. Men det var rätt lugnt ändå. Hade det inte varit för Yuna, så hade kalaset aldrig ägt rum. Men det är ju självklart att hon ska få ha kalas. :)
Hon fick bara presenter som hon älskade. Hon njöt verkligen av dagen i stora drag. Och det gör mig lycklig.
Dock vaknade hon för en stund sedan och skrek med gråten i halsen. Jag skyndade mig upp då jag hörde att hon var rädd. Hon satt upp i sängen och tittade mot en hylla i rummet. Hon såg skräckslagen ut. Det är heller inte första gången som det händer... Man får ingen kontaktmed henne, hon är som fortfarande i sömn, eller något. Jag skakar i henne och försöker få henne till att se att jag är där. Det skrämmer mig lite att tänka på att det kanske är någon där som gör henne så rädd. Jag har aldrig känt något hot här, faktiskt så har jag inte känt eller sett något ont. Jag vet att det är något här, men inget som vill något ont, vad jag vet. Man skulle nog märkt det tidigt i så fall.
Tog mig ungefär 10 minuter att få Yuna till att se mig. Hon var helt förstörd stackarn. Mådde så dåligt när hon väl hade somnat om...
Men jag kommer alltid att finnas för henne, och även Jonathan, och se efter dem, vaka vid deras sida. När som helst.
Mina änglar!
Nu ska vi se en film, jag och lovely.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar