"I know we could live tomorrow , But I know I live today..."
Under senaste tiden har jag varit en usel bloggerska och jag vill be er alla om ursäkt.
När någon vi känner lämnar jordelivet bubblar tankar, funderingar och frågor inom oss. Vi vill inte förstå varför just denna person skulle lämna oss, varför just nu. Hjärtat känns som om det ska brista, vi önskar att vi snart ska få vakna upp och att allt bara var en enda hemsk mardröm. Men när en ny dag gryr och vi ännu vet att personen är borta, då brister vi på nytt.
Det som är viktigast är att försöka prata med någon om hur personen var, alla fina minnen man har och få kunna gråta och visa sina känslor. Du ska inte känna att du är besvärlig, du ska inte behöva stressa dig igenom ditt sorgearbete. Du ska få känna att du är trygg och att du får ta den tid du behöver och att du får vara ledsen.
Människan som lämnat oss, lämnade minnen, föremål och en kropp efter sig. Minnen och föremål som vi alltid bär med oss på ett eller annat sätt. Kroppen som han/hon lämnade, gav han/hon tillbaka till Gud. Kroppen var lånad på obestämd tid och det är själen som lever vidare. Även om vi inte ser den så är det den som vi alltid sett, känt och kände. Det är själen som alltid är bevarad.
Det blev ett känslomässigt blogginlägg, men ett behövligt sådant.
Ta hand om varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar