Jag har svårt att finna ord för hur hemsk dagen känns... Vet inte hur jag ska hantera allt och ändå är det inte värst för mig. Till en början visste jag inte vad jag skulle säga eller göra, fastän jag vet att ord inte behövs. Det som betyder något är att bara finnas där, bredvid, visa sitt stöd, vilja och bara trösta med en kram eller bara lyssna. Det är så tragiskt och jag bet fortfarande inte hur jag ska bete mig. Ögonen tåras var och varannan minut och det känns en aning dumt... Visserligen är jag glad över att kunna visa min medkänsla, men att fälla alla dessa tårar mer än någon annan ( som det nu känns ) så känns det bara dumt. Jag hoppas att min närvaro ändå uppskattas och att jag ändå försöker visa mitt stöd, även om det känns svårt just nu.
Mina tankar går till Patrik, Anna och Viveka idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar