Det var det...

Jag har gjort ett av mina största misstag nu, jag ångrar mig men vet att jag inte kan göra annat nu.
Jag har sagt bort sjukvårds kursen... visst är det dumt, jag vet. Hur mycket jag än vill så kan jag inte. Men problemet ska lösas, jag måste fixa det här nu och jag har väntat i för många år. Skulle nog ha tagit tag i detta lite tidigare, men då var det ju någon som var så himla pinsamt och ingen fick absolut veta något.
Jag vill inte att hela Boden ska veta, men jag känner att jag kan vända mig till vissa och faktiskt prata av mig, eller känt som att skriva av sig ^^

Jag mår lite bättre nu då APUn är löst, känner inte samma panik i kroppen, om än jag känner ångest för mitt beslut som jag har gjort, jag vet att de flesta har haft sjukvård och APUn som det bästa med kursen. Jag är enormt besviken på mig själv, men jag kan inte straffa mig själv och se ner på mina beslut. Om än jag ångrar detta så ska jag gottgöra det på något sätt i framtiden.

Nu är det hur som helst Lindrande vård och Rehabilitering/habilitering som jag nu ska läsa på distans. Med tanke på att kurserna är på distans kommer jag känna mig en aning naken då jag väl kommer till de lektioner som väntar efter allas APU, dvs vecka 8. Men jag får hålla mig på plats och försöka att inte rubbas av den ogemenskap som jag då har. Jag är väl den enda som inte gör någon slags praktik... Usch!!!
Bara den tanken, att jag är den enda som har problem av något slag så jag inte gör praktik, det gör att jag känner mig ännu uslare.
Vilket misstag jag har gjort...
Jag är medveten om min förlust, men varför måste jag då ändå tycka synd om mig själv?
Vilken ömkan.

Jag ska rycka upp mig, förhoppningsvis så har det blåst över på någon dag och jag kan fortsätta vidare som jag gjort innan.
Jag ska väl kanske se det lite från en aning ljusare sida, att jag för en gångs skulle kan se att det är något jag måste lösa, att jag kommit till en gräns som jag insett att jag måste ta mig över för att kunna må bättre, eller kanske acceptera detta till fullo och kan lära mig leva med detta och göra något bra av det.
Alltid se från någon bättre sida än bara se allt mörkt.

Det var allt för mig...