Jag satt med musik från Marie Fredriksson i lurarna, det fick mig att tänka på dem som vi har förlorat. Jag saknar farfar så innerligt!
Man börjar i sådana stunder, undra, varför dem gick bort, varför?
Jag önskar man kunnat få ha lite mer tid, en sista tid till att få vara med dem. Jag önskar det. Jag önskar att jag fick mer tid till sådant man tog förgivet. Även om jag hade en chans att få träffa honom på sjukhuset så ville jag inte. Men jag tror inte han hade velat det heller. Jag tror inte att någon vill att man ska se dm i sista skedet.
De vill inte att vi ska se dem i det skicket.
Mina tankar flödar...
Jag måste lämna bloggen nu för att få tid till att kunna bearbeta detta nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar