Dagar kommer, dagar går....

Har fått en tid nu för att göra cellprovtagning. Det känns skönt! Men väntan är ju alltid det jobbigaste. Dessutom vet jag ju att jag har cellförändringar och nu är det bara att checka av om de har försämrats eller om de fortfarande står stilla. Som vanligt så förväntar jag mig det värsta....

Hur jag mår nu kan inte förklaras... jag varken känner mig glad eller ledsen. Ibland är det som om det inte längre finns något att känna. Det gör mig orolig att ens tänka på men det är också så som jag nu känner.

Jag känner oro i kroppen om kvällarna och jag är lika förväntansfull över att få veta om dagen därpå kommer att ge mig något att le åt i allt elände. Men jag tror att min egna energi till att försöka få en bra dag, inte finns där. För jag ser inte mycket ljus i mina dagar numer.

Snart ska jag få börja med medicinen i alla fall... vet inte om jag ser framemot det eller om jag vill undvika det. Vet att jag kommer må sämre till en början och det gör mig illa till mods. Men jag måste försöka med något nu, vad det än är.

Sandra gav mig ett fint förslag igår... men jag vet inte om hon var helt och hållet seriös i det. Jag skulle väldigt gärna tacka ja om det var allvar. Och det vet hon att jag vill. Uppskattar hur som helst att hon gav mig en liten smula uppmuntran om än det inte var något seriöst förslag. :)

Det är det lilla i livet som är det stora.

Hade nyss besök av en god vän som ville få rensa lite tankar. Det känns skönt att kunna finnas för mina nära. Alltid!

Jag vill vara den vännen jag vill att de ska vara för mig.

Nu har jag fått skriva av mig lite och det är alltid skönt!

Ha det bra och ta hand om er!

Nedstämd

Även om jag tycker att det känns skönt nu efter min tid hos läkaren så känner jag mig på något sätt en aning lägre än tidigare. Det kanske beror på att det är väntetid till kuratorn och att jag nu måste hålla ut ett tag till. Jag hade förhoppningar på att kunna få en tid redan denna vecka, men så lät det inte på min läkare. Det lät mer som om väntetiden kunde vara några veckor. Det vet jag inte om jag klarar av. Jag ska såklart göra mitt yttersta för att hålla mig ovanför ytan.
Sov länge idag efter att jag kom mig hem. Ända fram till kl 17 om jag ska vara helt ärlig.... Känns inget vidare det heller.

Sitter nu hos mamma och har pratat lite med henne om läkarbesöket och det känns bra att ha henne så nära mig.
Strax blir det att åka hem för att göra kväll.

Ha det bra!

Vårdcentralen - CHECK

Finally!!
Nu har jag äntligen fått tala med min läkare på vårdcentralen och nu känner jag mig lite lättare. När jag kom in visste jag inte riktigt var jag skulle börja någonstans. Men när jag väl börjat prata så kom allt per automatik. Struman, prover, cellförändringarna, mitt psykiska mående och att jag gärna vill ha en kurator att vända mig till. För varje ord jag sa kändes det som om ännu en sten föll från mina axlar. En obeskrivlig känsla av lättnad. Hon sa till mig att hon såg på mig att jag inte mår bra, vilket kändes skrämmande, men på ett konstigt och positivt sätt. Jag fick fylla i ett frågeformulär om hur jag kände mig inombords, hur jag känner mig psykiskt och därav kan man läsa av hur allvarligt jag behöver hjälp. Kan väl säga att kort och gott att jag lider av en depression. Mer behöver jag inte säga. Efter mitt samtal med läkaren beslutade hon en remittering till deras kurator, ev. medicinering ( beroende på vad provsvaren av struman visar ) och en hänvisning till barnmorskan för cellprovtagning. Därefter var det bara för mig att lämna prover... Flera rör... Usch vad jobbigt! Men tur hade jag att Linda M också jobbade och hade en liten stund ledigt, då stod hon och fick mig att fokusera på något annat än allt blod som togs ifrån mig. :)
Därefter var jag klar och fick åka hem. Några avancerade prover kan inte göras förrän man kan se vad dessa prover visar. Så det är inte aktuellt nu.
Jobbig start på dagen och nu är jag mest trött! Skulle hemskt gärna sova någon timma...

Nu vet ni hur allt gick till idag.

Oj...

"Kanske jag försöker alldeles för mycket..."

Det är lite lustigt att jag skrev om hur enkelt det var att bygga upp sitt liv och leva det i The Sims... Igår lyckades jag ta ihjäl mig själv med att försöka laga min TV och dog av för mycket elstötar.

Jag kanske försöker för mycket eller tänker för mycket på hur jag själv ska kunna hjälpa mig själv...?

Jag låter dagen passera mig nu för att imorgon träffa min läkare. Det känns som om jag är ett barn som inväntar julafton. Känner mig spänd och förväntansfull. Jag känner en känsla av hopp och önskan att jag ska få reda ut mitt mående. Att jag kanske kan få några svar som styrker hur jag har mått, hur jag mår nu.

Jag är väl medveten om att jag kommer få invänta provsvar och konkreta svar... men jag har tagit steget ut nu och jag ska i alla fall få tala om för någon hur jag innerst inne känner. Och att det finns någon som kan gå djupare in i frågan, som kan försöka reda ut och hjälpa mig.

Som sagt.... jag ser verkligen framemot morgondagen!

Bygga upp

"Tänk om det ändå vore så pass enkelt..."

Igår fick jag mina änglar och vi hade en riktigt muskväll med att sitta tillsammans och se Ratatouille som visades på kanal 4. Det blev en sen kväll för dom. Klockan var närmare 22 när filmen var slut. Men nu är det helg och då gör det ingenting :)

Fick höra av David igår att Jonathan får mycket beröm i skolan och han ska tydligen vara den skötsammaste i hela klassen :) Då smälte mitt hjärta!

Och tänkt så fort tiden har gått från att han gått på dagis till att ha börjat 1:an.... det är helt sjukt! Han börjar ju vara så stor nu. Jag är en mycket stolt mamma.

På började ett nytt liv i The Sims igår när trollen hade lagt sig.

Tänk om allt vore så enkelt som det är i spelet. Att kunna bygga upp sitt liv på det viset... det vore allt något.

Men jag ska börja med att reda ut alla mina egna problem nu och jag hoppas innerligt att jag klarar av det. Jag tror att det är många som ser att jag grubblar mycket nu. Det har sagts från personers håll att det är jobbigt att se mig så här, men det är mycket svårare för mig själv att leva i det. Det är svårt att sätta exakta ord på allt som rör sig i mitt huvud... men det är kaos vill jag lova.

Jag vill tacka er som står bakom mig och tror på mig. Det betyder oerhört mycket vill jag lova!

Nu ska jag ta och kasta mig handlöst in i duschen.....

Ta hand om er!

Ta var på allt

"Man måste våga för att vinna..."

Aldrig tidigare trodde jag att jag skulle ta det stora steget att faktiskt ta itu med mina inre demoner och möta dom. Att se dela dom med någon som kanske kan hjälpa mig.

Jag har alltid trott att jag varit så pass stark att jag skulle kunna hantera dom själv och kunna leva med dom som bara en liten del av mitt förflutna. Det som jag eventuellt ska komma till att leva med är bara att acceptera. Men det är dumt att ta något förgivet redan nu när jag själv inte riktigt vet hur det kommer visa sig. Men jag förbereder mig ständigt. Det är svårt att undvika. Saker och ting kan hända även den bästa. Så är det bara och jag har svårt för att utesluta något.

Det kändes så skönt igår när Malin ringde och frågade hur det var med mig. Det var enormt jobbigt för mig när hon åkte utomlands, just när det kändes som om jag behövde henne mest. Jag grät och det gjorde ont.

Hon vet nog inte riktigt själv vad hon betyder för mig, inte bara som syster utan som bästa vän. Sandra och Tommy ska självklart inte känna sig utanför... de betyder världen för mig de också!

Älskar dom alla av hela mitt hjärta.

Vad skulle jag göra utan min familj? Utan mina barn?

Det ska bli enormt skönt att få träffa läkaren på måndag i alla fall.

Äntligen kan jag få börja reda ut min hälsa så som cellförändringarna, struman, få kontakt med någon sorts kurator.... ja allt vad det nu är. Måste nog sätta mig ned och skriva en lista på allt jag måste ta upp. Vill inte missa något nu när jag väl har en tid.

Oj vad det kändes jobbigt att skriva om det här... Men en aning lättnad i alla fall.

*andas ut*

Försöker rycka upp mig nu och ge dagen en chans till under!

Ta hand om er!

Diagnos okänd

"Det är inte det som vi gör utan det är de ord och meningar som vi förmedlar som betyder..."

Jag vill först och främst tacka min kusin Karolin som skrev kommentarer till de två sista blogginläggen. Jag uppskattar verkligen de orden. Min syster Sandra har även flikat in en kommentar till inlägget "TiMe" och det betydde mycket när det kommer från henne.

Livet är som en berg- och dalbana... det går upp och ner hela tiden. Tur är väl att man kan få känna lycka då och då. Annars skulle nog ingen orka när det är som mörkast.

Sitter och ser på Diagnos okänd nu efter att ha fått en tidningsartikel om en tjej som har samma symtom som jag. Känner igen mig så enormt mycket och då kanske det är på tiden att jag själv skulle ta tag i min egen sjukdom och utreda den en gång för alla.

Kanske jag får en vettig förklaring till att allt är som det är nu. Att min depression har en grund i sjukdomen, som de faktiskt säger i programmet.

Vi får se.

Jag har i alla fall fått mer motivation till att kolla upp det här noggrant nu.

Ska återgå till programmet nu....

Tack för att ni läser!

??????

"Here, there, where??...."

Oj vad sällan jag bloggar numer.

Förr brukade jag blogga varenda dag, ibland flera gånger på en och samma dag. Dessutom har jag brukat blogga utan att ens publicera inläggen pga att jag skrivit ut allt det som pågår i mitt huvud och som jag inte vill att alla ska ta del av, utan bara för mig att kunna ventilera lite och rensa på skräp som ligger ostädat.

Men nu har det inte ens funnits tid eller ork till det.

Jag ska vara ärlig, från hjärtat...

Just nu vet jag inte riktigt vem jag är och hur jag vill möta livet. Det är enormt svårt nu och varenda dag funderar jag mycket. Kanske är det så att jag skulle behöva nollställa mig själv för att börja om, från grunden. Men hur bär man sig åt då?

Jag måste försöka reda ut det här och jag kan endast göra det själv med lite stöd från nära vänner och familj. Det kommer bli en hård resa och förmodligen väldigt känslomässig. Men tar jag inte itu med det här nu så kan det bara bli värre.

Jag har alltid trott att min identitet har varit fastställd, men jag hade väldigt fel.

Jag har gjort många fel nu under en tid och jag har dessutom sårat människor som jag trodde att jag aldrig skulle såra, personer jag inte vill såra. Men jag gjorde det och nu står jag här och inser hur hemsk jag har varit, hur oerhört mycket jag skäms och avskyr det jag gjort. Jag blev någon som jag avskyr.

Jag hoppas kunna bli förlåten tids nog.... men jag räknar inte med det.

Ta till vara på det här inlägget för ett sådant rakt och ärligt inlägg får ni aldrig mer ta del av.

TiMe

"Vi tror att ingen ser men alla andra ser mer än vad du själv gör..."

Jag kan inte hjälpa att lägga upp dessa bilder.

För mig är det starka och jag är på sätt och vis glad att jag tog dom när jag befann mig i detta "skick". Om jag aldrig hade tagit dom hade jag heller aldrig sett - nu i efterhand - hur alla andra faktiskt såg min hälsa före jag själv insåg.

Vissa kan tycka att det är idiotiskt av mig att lägga upp dessa och att dessutom förklara för omvärlden att jag mådde dåligt under en längre tid... men vad vore jag för en människa att ignorera det alla redan visste, dessutom, innan jag själv ens visste.

Jag är inte mer än mänsklig och varför ska jag då inte få vädra ut det?

Alla mår vi väl dåligt någon gång under livet, det är ingen idé att låtasas som inget.

Jag kände bara för att lägga upp dessa bilder och skriva någon rad när jag väl hittade dom bland en massa andra bilder.

Ta hand om er!

Adele - ''Someone Like You''

Chris Medina - What Are Words

Ord...

Ord kan förklara och beskriva

Ord kan ge oss en mening och betydelse

Ord kan vara överflödiga

Ord kan missbrukas

Ord kan ge oss hopp

Ord kan göra oss lyckliga

Ord kan göra oss ledsna

Ord kan bryta ned oss

Men orden kan aldrig tas ifrån oss

Birthday boy!

En tidig morgon i augusti år 2004 föddes min alldeles egna lilla kille. Ett barn som länge varit planerat och hjärtligt välkommen till min värld och fylla ut mitt hjärta. Min Jonathan som betyder allt för mig. Han är min gåva ifrån Gud, likaså hans lilla syster Yuna. Utan dessa två oskuldsfulla själar skulle jag inte vara hel. Det skulle alltid fattas något inom mig... Det bästa man kan få i livet är barn. Det enda jag någonsin skulle önska mig är att de skulle få leva med god hälsa och medgång i livet. Det finns inget annat jag vill. Ni är luften jag andas, blodet som strömmar genom min kropp, ni som fått mig att orka ta mig igenom de svåra stunderna i livet utan att falla ned i min egna grav. Ni vet inte vad ni betyder för mig, inte förrän ni själva får egna barn. Då kan ni förstå hur stark denna kärleken är, hur evig den är.

Jonathan har haft en utmärkt dag med mycket presenter som dessutom har bestått av endast sådant som han tycker om. Lego i mängder, bilar och fordon samt en snygg tröja som dessutom framhäver hans vackert blåa ögon. Han har byggt lego hela långa dagen och han blir överlycklig när han byggt klart. Det värmer mitt hjärta att se han så lycklig.
Men varje år så känner man lättnad när firandet är över. Det tar på krafterna att vara social ;P

Nu ska jag se Rango med Yuna :)