"Man måste våga för att vinna..."
Aldrig tidigare trodde jag att jag skulle ta det stora steget att faktiskt ta itu med mina inre demoner och möta dom. Att se dela dom med någon som kanske kan hjälpa mig.
Jag har alltid trott att jag varit så pass stark att jag skulle kunna hantera dom själv och kunna leva med dom som bara en liten del av mitt förflutna. Det som jag eventuellt ska komma till att leva med är bara att acceptera. Men det är dumt att ta något förgivet redan nu när jag själv inte riktigt vet hur det kommer visa sig. Men jag förbereder mig ständigt. Det är svårt att undvika. Saker och ting kan hända även den bästa. Så är det bara och jag har svårt för att utesluta något.
Det kändes så skönt igår när Malin ringde och frågade hur det var med mig. Det var enormt jobbigt för mig när hon åkte utomlands, just när det kändes som om jag behövde henne mest. Jag grät och det gjorde ont.
Hon vet nog inte riktigt själv vad hon betyder för mig, inte bara som syster utan som bästa vän. Sandra och Tommy ska självklart inte känna sig utanför... de betyder världen för mig de också!
Älskar dom alla av hela mitt hjärta.
Vad skulle jag göra utan min familj? Utan mina barn?
Det ska bli enormt skönt att få träffa läkaren på måndag i alla fall.
Äntligen kan jag få börja reda ut min hälsa så som cellförändringarna, struman, få kontakt med någon sorts kurator.... ja allt vad det nu är. Måste nog sätta mig ned och skriva en lista på allt jag måste ta upp. Vill inte missa något nu när jag väl har en tid.
Oj vad det kändes jobbigt att skriva om det här... Men en aning lättnad i alla fall.
*andas ut*
Försöker rycka upp mig nu och ge dagen en chans till under!
Ta hand om er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar