Fick besök tidigare som gjorde att min dag kändes en aning lättare. Jag fick lätta lite på hjärtat. Det jobbigaste var att jag ständigt ville explodera och falla i gråt. Men alltid är det något som håller mig tillbaka. Det är inte förrän dörrar stängs och jag kan låsa om mig, som tårarna rullar nedför kinderna på nytt. Man kväver skriken som man helst av allt skulle vilja få ur sig.
Det kändes bra ändå att Anna R kom förbi. Jag behövde det.
Vet inte vad jag ska göra ikväll. Lägenheten känns mörk och man känner sig sluten. Hade jag kunnat tröstäta hade jag gjort det, slagit på en deppig film och bara legat ihopkrupen i soffan tills morgondagen gryr. Men nu har jag endast basprodukter hemma och ingen lust med något annat än att lyssna på musik och fundera på livet...
Vilken torsdagskväll va??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar