Sitter nu här på min sjukhussäng och ser på "Våra bästa år" med Donia. Hon har gjort sitt jobb bra och fått mig tänka på annat.
Nu känner jag hur det sakta men säkert börjar hända saker och ting. Det känns verkligen jobbigt! Jag önskar ingen detta!
Allt som sköterskan gick igenom imorse fick mig att vilja falla ihop och gråta. Det var fint det hon sa och jag vet att det blir bra efteråt.
Nu ska jag ta och försöka bita ihop och invänta slutet av detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar