Igår fick jag tillbaka provsvaren från sjukhuset. Jag blev så otroligt lättad och det kändes som om en sten släpptes från mina axlar. När jag satt i soffan med brevet i min hand, grät jag bara. Det var en sådan underbar känsla så ni kan inte ana. Nu kan jag ta tag i allt de där som jag vill. Jag vill försöka göra allt det som jag kan och förmår.
Jag vill tacka Patrik för att han stått vid min sida, tagit emot mig de gånger jag ramlat, gett mig tröst, en varm famn att känna mig trygg i, känna allt hans stöd. Mina barn som fått stå ut med en mamma som haft sina upp- och nedgångar, som ändå försökt trösta om än de inte vetat varför. Min familj, för att ni hjälpt mig på de sätt som ni kunnat. Bara era tankar gjorde mig bättre till mods. Allt stöd är guld värt! Mina -få- men goda vänner. Jag är er evigt tacksam!
Nu är det upp till mig att leva så mycket jag alls bara kan.
Det kanske låter som om jag varit döende men så är inte fallet. Kanske var det så att jag själv trodde det. Men när något hittas -som inte ska finnas där- då blir man rädd. Man tror att det värsta kan hända.
JAG trodde att det värsta kunde hända mig. Med tanke på allt man hunnit uppleva och gå igenom under sina ynka 26 år, tror man att inget gott kan komma.
Nu hoppas jag bara att allt ser bra ut om 6 månader då jag har återbesök. Men med tanke på allt stöd jag har, kan det väl inte annat än se bra ut.
Tusen tack till er alla som funnits vid min sida!
Jag älskar er så innerligt mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar