Jag vet inte varför jag ens bloggar nu men jag har ett enormt behov av att få avreagera mig, att få det utskrivet svart på vitt.
Men stunder som dessa är jag aldrig ensam, ensam till att få kunna bara vara och få må dåligt utan att någon ska se.
Det känns svårt och hårt att försöka bita ihop och le när jag innerst inne känner att jag vill falla i gråt, när jag vill skrika.
Jag känner hur jag vill stänga ute världen, inte låta någon komma nära.
Vill inte ha era råd till hur jag själv ska kunna göra allt en gnutta bättre, att allt förr eller senare blir bra.
Jag är less på att höra det. Även om det är så att efter regn kommer solsken så vill jag inte höra.
Vilket år va??!!
Det är som om jag endast delat med mig av mina motgångar och demoner.
Och ärligt talat känner jag mig som ett rejält misslyckat projekt, att det inte finns något värde.
Men visst, jag biter ihop och hoppas på det bästa.
Vilken tur jag har som ändå har mina änglar, utan dem hade jag aldrig orkat, utan dem hade jag aldrig bitit ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar