Jag känner för att skriva... bara för att.
Jag har sådant rus i kroppen... så som jag brukar få någon gång då och då...
Jag känner så mycket inom mig. Jag känner kärlek till människor runt om mig. Vänner har redan fått mail eller dylikt av mig. Jag kan inte hjälpa det. Jag får bara sådana tacksamhets känslor nu och då. Men det är väl bara bra? Det måste det vara. Hur skulle man annars se ut som människa?
Jag tackar för allt det fina i världen som jag får ta del av... mycket av framtiden hänger på våra barn, och jag ska försöka bevara denna tid till dem.
Så gott som jag kan.
Tack alla ni som finns i mitt liv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar