Kom utan att vara medveten om det, in på Max och Sagas pappas blogg idag. Morden i Arboga. Allt det som han skrev om sina barn, saknaden, sorgen, ilskan, minnena, begravningen, kärleken och den fruktansvärda smärtan av deras bortgång. Jag blir så innerligt arg och ledsen då jag läste det. Jag bet mig hårt i läppen för att förhindra att tårarna skulle tränga sig fram. Det är fruktansvärt att en förälder ska få planera sina barns begravningar. Barn som ännu inte hunnit leva livet. Barn som inte fått lära känna den jord som de skapades till. Barn så oskyldiga och vackra. Barn som inget ont gjort. Jag mår illa av avsky till den människa som tog deras liv. Människor som tar barns liv. Människor som våldtar, misshandlar, kränker, förnedrar och mördar. Det var länge sedan jag grät så här mycket. Jag har nu fått utlopp för allt detta och då är det svårt att få stopp på det. Jag tänker på er som råkar ut för detta. Jag är innerligt ledsen över att människor kan vara så grymma. Älskade underbara barn... De som man har lovat att skydda med sitt liv. Barn man ville skydda från dessa människor. Barn som vi lovat trygghet och oändlig kärlek. Vi tror att det är dem som ska komma på våra begravningar, inte tvärtom. Ni är underbara, saknade änglabarn som alltid kommer att vara älskade. Ni fick inte er tid på jorden. Men ni kommer återses med era älskade. Ni kommer hitta varandra.
Jag tillägnar detta inlägg till er alla med änglabarn
Jag tillägnar detta inlägg till er alla med änglabarn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar