Vad jag själv inte visste

var att jag kan, om jag vill, tala inför andra människor. Jag kan tala så pass att jag i slutändan, fann det ytterst givande att få tala ut.
Jag har fått redovisa en bok idag, eller rättare sagt, jag har sammanfattat fem böcker idag, på svenska b kursen.
När jag insåg, mitt i allt, att jag pratade på och ville aldrig riktigt sluta berätta om denna fantastiska samling av Lotta Thells självbiografiska romaner. Det gav mig mycket idag att få tala om något som intresserar mig och som har gett mig mycket mer kunskap och förståelse till hur hemskt ett liv i heroinmissbruk kan vara.
Jag har gjort mig längre under året som gått, då jag har fått stå ut och växa som person. Jag har fått lära mig att vi alla säger fel, vi kan rodna, vi får vara nervösa. Det gör oss mänskliga.
Jag kände mig inte så pass uttittad idag som jag annars ha kunnat känna. Men jag vet också att jag kommer bli lika nervös inför nästa gång. Men ändå, att ha fått känna så mycket förtroende till mig själv som idag. Det var som om jag inte ville tänka efter för vad jag skulle säga. Det kändes bäst och lättast att få göra det hela spontant. Det blir ändå aldrig som man tänkt.

Detta inlägg vill jag därmed tillägna mig själv, för att jag vågat ännu en gång. Och jag har vuxit mera. Jag vill även tacka mitt hjärta Linda G, som alltid tror på mig. Hon ger mig alltid ett stöttande ord som hon så väl vet att jag behöver och som jag gillar. Denna tro på mig gör att jag vågar, att jag vill. Jag vill göra henne stolt också, när hon vill tro på mig.
Jag ändrar mig...
Jag vill tillägna detta inlägg till mig själv OCH till Linda G!
Tack mitt hjärta!!