Jag tänker ofta på honom, men det är inget jag pratar om för jämnan.
Det är så sant som det är sagt; "Man vet inte vad man har förräns man förlorat det."
Jag tänker tillbaka på då han låg på sjukhuset, jag åkte aldrig dit.
Men jag tror också att han inte skulle vilja att man stod och såg på då han sakta inte orkade mer.
Tror jag fel?
Jag vill intala mig själv att han inte skulle ha velat att jag såg på då han försvann från oss.
Dagarna hemma i lägenheten kunde jag se den gråa katten som fanns runtom mig.
Jag minns inte vad Sandra kallade den för, men jag kände att den gav något till mig under den tiden.
Men det har jag inte tänkt på förrän idag.
När svåra stunder kommer och man mår dåligt, tror jag att alla har ett djur som hjälper en att finna styrka och till att klara av svåra stunder i livet.
Är jag knäpp?
Det skulle jag inte bry mig om, om ni tyckte det.
Ärligt talat så bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig överhuvudtaget.
Jag är den jag är, take it or leave it.
Alla tankar kring farfar fick mig nu att känna en lättnad.
En lättnad över att ha fått skriva om det.
Jag tackar för mig och återgår till mitt.
Anpassad sökning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar