En oerhört jobbig dag har det varit... Jag har inte haft kraft eller ork till att göra annat än att sitta här, på samma ställe som jag sitter på nu. Har inte funnit styrka till att styra upp det som jag tidigare nämnde.
Men jag har inte grävt ner mig... jag tog mig upp igen och står ovanpå jorden.
När jag satt här i min ensamhet och var som mest nere, tänkte jag; "man vet inte vad som döljer sig bakom stängda dörrar". Det jag vill säga med det är väl uppenbart, men förenklar det... Man kan möta människor som ser lyckliga ut, hemskt lyckliga. Ser inte ut som om de har ett endaste problem i helavärlden. Under den fasaden kan det dölja sig enorma sår, smärtor, ilska och hat. Vi vet aldrig vad en människa går igenom eller vad han/hon gått igenom.
Påminner lite om min spegelbilds bild till fotokursen... där skrev jag; "Vi kan inte se vad som döljer sig under ytan av en spegelbild". Och det är sant...
Alla bär vi på något... och det är inget att snacka om. Kan man vara rak och ärlig med sig själv och sina nära vad man känner, då är det inget att snacka om sedan bakom ryggen. Så länge jag själv är medveten om vad JAG känner och varför... om det sedan är någon som frågar om det och jag kanske känner förtroende, att jag berättar.
Vet bara hur människor reagerar på inlägg - där man öppnat ett blödande hjärta - då ska det vara si eller så...

Nåja... jag känner mig mycket lättare nu och mår bra.
Dag 15 idag :)