Orken finns inte

Undrar hur det kommer gå nu... Studierna påbörjas idag och jag måste försöka hitta orken till att verkligen sätta mig ned och börja lite smått med uppgifterna som ska lämnas in. Just nu finns inte den orken eller lusten. Suck!
Men jag vet att det måste göras och därför måste jag försöka hitta orken. Men det känns tungt!

Sov hos min mamma inatt. Kände att jag behövde få komma mig till mamsegull :)

Igår kunde jag äta lite. En halv barnpizza. Men det tog emot lite. Matlusten finns inte.
Har så ont att jag ibland gråter... Önskar att man hade någon sorts dunderkur. Men jag får nöja mig med panodil :(
Inte känns det lättare när man dessutom är så yr att man vill till att svimma och att det gör mig illamående. Det mesta känns hopplöst med andra ord.
Nåväl, det ska väl vända det också... Frågan är bara när??

Nu ska jag återgå till att bara ligga ned, så som jag gjort mesta delen av veckan som var...

Block 44 - Tillbaka till livet

Älskar denna låt!


ref.
Du står där ensam kvar och du finner inga svar
Men det finns en chans till och, du borde ta den
För låt den bringa din vän tillbaka till livet igen
Du ser dig, och allting känns så tomt
Du vet hur det känns när allting känns så tomt

Ett barn kom till världen 1983
följt med på resan vad livet skulle ge
Själen tappades bort på vägen hit
Fängelse snälla släpa mig inte dit

Speglade mina känslor mot mig själv som en rysare
Framtiden jag skriker : Snälla bli ljusare!
Ta mig dit jag vill så svär jag på vad som helst
jag skriker, gråter, blöder tills jag blir frälst
Fördomar, är det det ni kallar rättvisa?
Kom ska jag visa att mitt liv är samma visa
Sluta blunda, öppna ögonen och se
En man som inte ens i drömmarna kan le

Rosen i hjärtat har redan börjat vissna (sschhh)
Men snälla jag behöver inte viska!
Dom som vet vet, dom som inte vet vet nu
En sak är säker, det finns ingen gud

ref.

Jag vet hur det känns jag kommer ihåg hur det var
När jag gav upp hoppet och ville dö varje dag
Men, det finns en chans till och du borde ta den
För låt den bringa din vän tillbaka till livet igen
Jag minns hur det var när ingen ville mig väl
Jag tänkte för mig själv vad har jag kvar i denna värld?
Men ta det lungt det kommer ett nytt liv
Då du bestämmer allt själv och tar dina egna kliv
Och ingen bryr sig,
Kritiserar vem du är eller var du kommer ifrån säg mig vill du verkligen ge upp?
Bara se på mig och min bror vi hade absolut ingenting och nu har vi mer än du tror
Sök i ditt inre glöden är där jag vet snart så brinner det
Du hittar ut till ett ställe där alla vet hur det är att vara som du
För dom har själv varit där men till slut så hittar dom ut

ref.

Ööh! ööh!
Men snälla kan ni lova att tända ett ljus på min grav
så lovar jag er att aldrig ställa nå mera krav
Och kärleken som aldrig lever och döden jag väntar
Känns bara så tomt finns för mycket som jag saknar
Ingen som vakar över mig och mina vänner
Jag skakar när jag tänker på vad som hände
Kärleken är över men sveken tar aldrig slut
Är jag för evigt dömd, när tar det slut?
Drömmarna sprängs till filosiferingar
Visa mig kärlek istället för nervärderingar
Förnedringar som jag redan fått av systemet
Jag vill inte minnas som den som var problemet
Så visa mig kärlek så visar jag för er
Att förändringen är kommen gud snälla jag ber
Jag vill fan inte mer jag väljer ba fel ord
En röd flod som sköljer bort mig från min jord

ref.

Och allting känns så tomt

Tack!

Jag är inte ledsen eller arg... Jag är besviken! Jag trodde att du stod vid min sida om än jag mår dåligt, men nej det gör du inte! Att gå ut o festa med polarna var alltför viktigt! Du vill att jag ska tacka dig? Tack!! Tack för att du lämnade mig ensam...

Jag avskyr!

Det är ingen idé att försöka förklara för någon som inte vill förstå. Vill inget hellre än få komma bort från allt. Låt mig få vara med om något fartfyllt och roligt! Jag känner mig bara nedstämd och inlåst i mig själv just nu...
Hade jag inte behövt bry mig så hade jag varit i full gång redan med att bara vara jag, haft kul med nära vänner och glömt allt det andra tråkiga för en stund...
Jag avsky igår, iförrgår och jag avskyr idag!!

Ingenting

Idag vet jag inte riktigt vad jag känner. Samtidigt som jag känner mig tom är det som om en hel del andra känslor trycker bakom tomheten.
Pga allt blod som man förlorar så känner jag mig yr och en aning illamående. Viss smärta i nedre delen av magen också.
Vet inte vad jag ska göra nu, vill helst bara sova bort allting!
Blir frustrerad över att aldrig få mina CSN pengar heller... Vad ska jag leva på? Jag avskyr att vara beroende av andra!
Det finns inget ljus nu, inte idag...

Smärta!

Oj oj oj så ont jag har. Nu har jag i alla fall fått två omgångar med morfin, vilket var ytterst nödvändigt!
Har åkt ut med vrålåket en sväng för en rök. Det var gott!
Donia har skämt bort mig med dricka, godis, bäddat ned mig i sängen och allmänt tagit hand om mig. Jag har det bra jag!
Undrar bara hur länge till jag behöver ligga här...

På sjukhuset

Sitter nu här på min sjukhussäng och ser på "Våra bästa år" med Donia. Hon har gjort sitt jobb bra och fått mig tänka på annat.
Nu känner jag hur det sakta men säkert börjar hända saker och ting. Det känns verkligen jobbigt! Jag önskar ingen detta!
Allt som sköterskan gick igenom imorse fick mig att vilja falla ihop och gråta. Det var fint det hon sa och jag vet att det blir bra efteråt.
Nu ska jag ta och försöka bita ihop och invänta slutet av detta.

Nära...

Nu bär det snart av...
Vet inte riktigt vilka känslor som trycker i bröstet på mig. Mest förtvivlan och rädsla.
Är så sjukt trött också när man knappt fått någon sömn inatt...
Hur ska detta gå??
Jag har tur som har så fina vänner som har skickat sina tankar till mig. De kommer att finnas med mig idag.

Nä, nu vill jag bara att allt ska vara förbi...

Utsidan

På utsidan, det som ni andra ser, en glad person som ständigt ler, den personen finns inte. Det är en kamp att utåtsätt inte kunna få visa hur sorgsen man är, hur mycket smärta man bär. Det gör så himla ont i mig och jag vill bara få falla hjälplös ned och visa er alla vad min kropp och själ egentligen bär på.

Blottad

Det känns som om mitt liv har våldtagits! Allt det som jag burit inom mig och inlägg som inte publicerats har nu blivit lästa... Jag känner mig blottad, naken och tom.
Ilskan väller inom mig och jag är sårad!
Imorgon infinner sig även en jobbig dag som kommer bli svår...

Ord finns inte längre till hands...

.....

Nu blir det att sova om det är möjligt...
Imorgon bär det av till SUS och jag vet inte om jag blir inlagd direkt eller om det sker under de närmsta dagarna.

Jag vill tacka er alla som skickat era tankar till mig och jag kommer bära dom med mig under resan.

Tack och god natt!

Sorg och ensamheten

Känner mig så tom samtidigt som jag är full av känslor.
Jag är rädd och känner mig ensam. Det skrämmer mig att få behöva vara själv på sjukhuset. Jag vill inget hellre än att ha någon där, bredvid mig. Någon som tar min hand, tröstar mig och visar sitt fulla stöd.
Jag vet att jag ändå inte skulle få kunna ha någon med mig dygnet runt, men jag önskar så innerligt att någon ändå fanns där från det att jag vaknar tills dess att jag somnar.
Det gör så innerligt ont i mig, i både hjärta och själ.
Är det ingen som kan ta denna smärta ifrån mig??

När det känns tungt

Idag är en sådan dag när jag bara vill ligga begraven under täcket och bara glo på tv, äta onyttigt och bara vara. Imorgon är en dag jag aldrig skulle vilja komma.
Tur var väl att man har envisa vänner som inte tar ett nej och lyckas få med mig ut på stan för en fika. För någon timme lyckades jag glömma bort och fick istället skratta så ögonen tårades. Det var guld värt! Tackar och bockar!
Har fått gråta ut i mammas famn och det känns så skönt att ha hennes stöd nu! Imorgon följer hon med mig. Mitt hjärta värker av tacksamhet! Älskar min familj och skulle aldrig någonsin svika dem!

Under jorden

Känner mig deppig och jag har egentligen ingen lust att bara sitta hemma och inte göra något. Jag vill känna att människor piggar upp mig, tar mig bort från verkligheten ett tag, låter mig få glömma för ett tag, låter mig få slippa med mina tankar ensam i mörkret.
Jag känner mig så innerligt less på allt och jag vill inget hellre än att få koppla bort!
Snart kommer jag dessutom få må sämre. Det är inget jag bara säger eller tror, det är faktum. Graven av näsdukar ligger runt hörnet.

Det jag skriver är inte något rop på hjälp, jag är väl medveten om min hälsa och den är på botten, men jag vet med mig det och kan därför själv söka den hjälpen jag behöver.
Inget skitsnack alltså!!

Oh no!

Känns som om jag pratat i telefon ända sen jag vaknade. Pratat med vårdcentralen, fått tid på SUS, pratat med mormor, Patrik, Malin och David. Jag har en hel del i huvudet nu som snurrar och trycker. På detta fick jag ett slag i ansiktet. Inte ordagrant, men jag hade nog hellre tagit en rejäl käftsmäll istället för att ha ord i huvudet som får tårar att rinna över.
Det är skit alltihop!

Fick välbehövt besök

Fick besök tidigare som gjorde att min dag kändes en aning lättare. Jag fick lätta lite på hjärtat. Det jobbigaste var att jag ständigt ville explodera och falla i gråt. Men alltid är det något som håller mig tillbaka. Det är inte förrän dörrar stängs och jag kan låsa om mig, som tårarna rullar nedför kinderna på nytt. Man kväver skriken som man helst av allt skulle vilja få ur sig.

Det kändes bra ändå att Anna R kom förbi. Jag behövde det.

Vet inte vad jag ska göra ikväll. Lägenheten känns mörk och man känner sig sluten. Hade jag kunnat tröstäta hade jag gjort det, slagit på en deppig film och bara legat ihopkrupen i soffan tills morgondagen gryr. Men nu har jag endast basprodukter hemma och ingen lust med något annat än att lyssna på musik och fundera på livet...
Vilken torsdagskväll va??

När jag vill fly iväg

När jag vill fly iväg och förvinna från verkligheten då behöver jag bara lyssna till den musik som berör mig. Musiken som nuddar mitt hjärta och själ. Den som får mig att försvinna, minnas, glömma. Samtidigt som det är en lättnad att få stå still och släppa allt så är det svårt. Det gör så ont.
Jag är en vilsen själ.
Det som kan kännas jobbigt är att andra inte ser det, ingen annan känner det jag känner. Jag kan inte på något sätt bli förstådd. Även om jag vet att det finns fina människor som inget hellre skulle vilja än att hjälpa mig, om än bara lyssna på mig, så kan jag inte. Det är något inom mig som sätter stopp. Jag får inte gå över den ritade gränsen.
Jag får bita ihop fastän det är svårt. Oerhört svårt. Det är som om jag blir uppäten inifrån.
Jag önskar ingen denna känsla, denna oerhört svåra ångesten, sorgen, ilskan och allt vad det nu är.

Men jag vill tacka er alla som läser och ni som visar att ni bryr er!

Så skör

Ofta när jag sätter mig här för att uppdatera bloggen, då känns det som om allt blåst bort. Allt det som jag ville skriva av mig, det försvann lika fort som jag just tänkte skriva ned dom.

Sitter och lyssnar på sådan musik som får mig att känna mig trygg i.

Låtar som får mig att känns både glädje och sorg av. Det är i de stunderna som jag hittar en bit av mig själv, den delen som jag faktiskt känner och som finns där alltid.

Den ömma och sköra delen av mig som jag vet finns där. Den delen som jag kan bevara och som jag kan ta fram när än jag vill. Den delen av mig som bryr sig om allt.

Snart får nog allt det där dåliga ett sluta och jag ska få kunna ta hand om mig själv. Få bygga upp mitt liv på nytt.

Det du inte kan se

Jag vet inte varför jag ens bloggar nu men jag har ett enormt behov av att få avreagera mig, att få det utskrivet svart på vitt.

Men stunder som dessa är jag aldrig ensam, ensam till att få kunna bara vara och få må dåligt utan att någon ska se.

Det känns svårt och hårt att försöka bita ihop och le när jag innerst inne känner att jag vill falla i gråt, när jag vill skrika.

Jag känner hur jag vill stänga ute världen, inte låta någon komma nära.

Vill inte ha era råd till hur jag själv ska kunna göra allt en gnutta bättre, att allt förr eller senare blir bra.

Jag är less på att höra det. Även om det är så att efter regn kommer solsken så vill jag inte höra.

Vilket år va??!!

Det är som om jag endast delat med mig av mina motgångar och demoner.

Och ärligt talat känner jag mig som ett rejält misslyckat projekt, att det inte finns något värde.

Men visst, jag biter ihop och hoppas på det bästa.

Vilken tur jag har som ändå har mina änglar, utan dem hade jag aldrig orkat, utan dem hade jag aldrig bitit ihop.

Den utan varken bild eller vettig rubrik

Nu är jag där igen....

Jag vet vad jag måste göra men jag har svårt att veta hur jag ska klara det.

Jag väntar och väntar på att få en tid till att prata med någon och ibland känns det förgäves.

Det har fattats några "vettiga" beslut i alla fall och även om det känns väldigt grymt och oerhört svårt så vet jag att det är enda rätta.

Jag är för trasig för något annat.

Har haft oerhörd ångest sedan söndagen och det blir inte lättare för var dag som går. Men snart får jag väl komma mig på fötter igen.

Over and out

Förlåt

Jag vill be alla där ute om förlåtelse för att jag kanske inte har hört av mig något så som jag brukade. Jag antog att många av mina Facebook vänner läste min blogg och därav antog jag också att de förstod hur jag mår. Men jag hade fel.

Jag känner mig fortfarande nedstämd och allt känns hopplöst och meningslöst. Att ens göra något känns förgäves. Men jag försöker repa mig.
Nu har jag tagit mig ett litet steg till i rätt riktning och sökt studier. På onsdag ska jag till studievägledarn för att gå igenom och göra en ansökan.
Det känns stort för mig och jag känner mig nöjd med mitt beslut.
Nu i början tar jag det gärna lugnare och har därför sökt att få studera på distans. Jag är inte riktigt redo för att ständigt befinna mig i ett klassrum med en hel del andra studenter. Jag vill ta ett litet steg och det är det enda som faktiskt räknas.

Nu ska jag ta och återgå till min lilla dotter som precis har badat.

Ha en bra helg!

Possibilities

"There is nothing IMPOSSIble..."

As you travel through life there are always those times
When decisions just have to be made,
When the choices are hard, and solutions seem scarce,
And the rain seems to soak your parade.

There are some situations where all you can do
Is simply let go and move on,
Gather your courage and choose a direction
That carries you toward a new dawn.

So pack up your troubles and take a step forward
The process of change can be tough,
But think about all the excitement ahead

There might be adventures you never imagined
Just waiting around the next bend,
And wishes and dreams just about to come true
In ways you can’t yet comprehend!

Perhaps you’ll find friendships that spring from new things
As you challenge your status quo,
And learn there are so many options in life,

Perhaps you’ll go places you never expected
And see things that you’ve never seen,
Or travel to fabulous, faraway worlds
And wonderful spots in between!

Perhaps you’ll find warmth and affection and caring
And somebody special who’s there
To help you stay cantered and listen with interest
To stories and feelings you share.

Perhaps you’ll find comfort in knowing your friends
Are supportive of all that you do,
And believe that whatever decisions you make,
They’ll be the right choices for you.

So keep putting one foot in front of the other,
And taking your life day by day…
There’s a brighter tomorrow that’s just down the road -
Don’t look back! You’re not going that way!

Mitt i naturen

Har varit ute i svartlå i nästan en hel vecka nu och jag trivs som fisken i vattnet! Dock hade det varit guld värt om man hade kunnat promenera någonstans och inte efter 97:an. Men jag har hört att det ska vara mycket bin uppe vid hägnan, dit man annars skulle gått, vågar inte ge mig ut dit då. :(
Dessutom har det varit ett förfärligt väder ända sen jag kom ut hit... Känner mig som en olycksdrabbad liten jänta :/

Hur står det till med mitt mående då?
Ja, det är som det är och jag känner ofta att jag bara vill gräva ner mig till jordens ände. Jag avskyr allt som har med mig själv att göra... Jag vet, patetiskt! Men vad gör man... Jag försöker hitta saker att göra att jag t.o.m. Har stickat tofflor till Yuna, virkat en grytlapp till mormor och hjälpt till så gott jag orkat. Men helst av allt vill jag bara soooooova! Gud vad skönt det hade varit!!

Nä, deprimerande i lägg den senaste tiden... Sorry att jag inte kan bättre nu.

Funderingar

Är fortfarande ute i Svartlå hos min mormor och morfar, vilket jag tycker är rätt skönt. Speciellt när jag ökade min dosering igår. Jag har känt rädsla för att vara själv när den dagen skulle komma. Det är mycket blandade känslor för just varför jag känt den rädslan... Delvis har jag ju tappat minnet, ENORMT, sedan kan jag snöa iväg till en egen värld om jag inte håller mig sysselsatt med något. Här ute har jag en del att göra och det håller mig igång. Men jag känner också för att bara ligga ner, fundera eller bara sova bort dagarna. Det är en väldigt jobbig period just nu.

Just nu känns det lite som om mina vänner håller sig borta från mig... Jag vet inte om det beror på mig. Har fått förfrågan av Linda G, Donia och Anna R, att ses för en fika någon gång. Det uppskattar jag verkligen! Dock passade det inte så bra när jag då blev förkyld :(
Men på något sätt så känns det som om människor skjuter en åt sidan av någon anledning. Jag dricker inte nu när jag tar mina mediciner och det kan är en av orsakerna, att jag inte dricker. När man drack blev man bjuden på alla möjliga olika fester o evenemang, nu står man utanför och läser bara på Facebook vad alla andra har för sig.
Jag avskyr att inte vara med längre!

Nog spekulerat...

Nu ska jag troligtvis duscha!

Out of town

"Ibland är det skönt att bara få komma bort..."

Tog mitt pick och pack idag och åkte ut till min mormor ute i Svartlå för att komma bort från stan och även kurera mig från min hemska förkylning.

Till stor del är också att jag ökar min dosering imorgon och jag vill helst inte vara själv då, speciellt inte när jag har barnen under mitt ansvar.

Nu kanske det låter som om jag använder mig av piller från Helvetet, men så är det inte. Men av de biverkningar som jag redan fått, vill jag inte ta risken att vara ensam om de blir värre nu när jag ökar.

Men hur går det nu för mig?

Jo, det funkar väl... men jag kan behöva hålla igång lite och sluta sitta i mitt lilla hörn eller ligga i min säng och sova bort allt. Ingenting fungerar på det viset. Då vet jag heller inte om tabletterna funkar. Men det känns inte heller som om jag orkar ta på mig saker och ting. Tycker allt känns nog svårt som det är nu. Att sätta sig med ett CV nu är alltså inget jag skulle kunna göra.

Det tar tid att läka och det tar tid att jobba med sig själv.

Men bara för det ska jag inte bli lat och bekväm.

Press är något jag inte klarar av nu.

Glömsk har jag blivit.... Åh gud vad glömsk jag är.

Jag måste hålla koll på mina tabletter som jag ska ta och även skriva ned NÄR jag tagit dom. Har kunnat fråga 3-4 gånger om jag tagit mina mediciner, om nu Patrik har haft någon koll.

Ja Gud... jag blir inte riktigt klok av det här...

Men snart vänder det... eller??

Mina närmaste

Låg oc tänkte lite i min ensamhet i sängen...
Jag är oerhört glad att jag har få vänner men som faktiskt är äkta! När min dag kommer och jag inte längre finns så ska det också finnas en lista över de som faktiskt var mina vänner och som brukade fråga hur jag mådde och visade sitt stöd.
Jag är inte ute efter medlidande, jag talar bara om för er att jag vet vilka som bryr sig och inte.
Det är som mamma brukar säga; "Duger det inte att komma med blommor när jag ännu var vid liv då behöver de inte komma med några på min begravning heller!". Det är sant! Jag vill inte ha någon som sitter och snyftar dör och säger;"åh hon som var en sådan fin människa och min vän..." nej tack! Bara mina närmaste får komma den dagen, dvs familj, släktingar och nära vänner.
Det får jag inte glömma notera i mitt Vita arkiv.

Förkyld och allmänt förjävlig!

Idag känns allt som sämre och allt är bara pest och pina!
Inte nog med att man ska må skit av medicinen så ska man må skit av att vara dunderförkyld också!! Jag avskyr dagen!!
Kan egentligen inte säga mer än så för det förklarar en del av hur jag mår idag.

Försöker tänka på att jag mår skit av tabletterna men det är svårt när allt annat också går snett. Avskyr att få rejäla käftsmällar då all skit kommer på en och samma gång!!
Blääääää!!!!

Dag 3

Snart är denna söndag och även helgen, slut. Den gick fort förbi.
Är inne på dag 3 nu av medicineringen. När jag varje morgon tar fram 4 tabletter som ska tas, känner jag en inre ångest. Ångesten är förmodligen av de grunder att jag avskyr att ta piller och att då helt plötsligt ska man behöva inta 4 tabletter på morgonen och sedan ytterligare 2 på kvällen. Jag avskyr den känslan!
Men tydligen ska de hjälpa mig och jag måste ge möjligheten en chans till bättre välmående.

Det har fungerat hyfsat bra idag. Däremot har jag inte riktigt haft tid att fly iväg inåt. Har sett både tv och film som varit intressant. Men när allt det tar slut så märker jag själv hur jag själv flyr iväg. På sätt och vis är det skönt att bara få vara jag i mig själv. Men på samma gång är det som om jag sitter fast där jag helst av allt inte vill vara, ensam, med mina tankar.
Medicinen har börjat ge känningar... Har haft hjärtklappning, domningar i händerna, skakningar och illamående. Hjärtklappningen är jobbigast då jag känner inre panik, vilket brukar medföra att jag får svimmningskänsla och jag känner hur jag blir knäsvag och yr. Men jag vet ju hur jag ska göra när det inträffar i alla fall.
Men jag blir alltid lite rädd.

Det är så himla svårt att förklara hur jag mår när ni inte kan sätta er in själva och när ni inte själva kan krypa in och själva känna efter åt mig... Men jag vill lova att det inte är trevligt!
Jag hoppas på att snarast möjligt få någon att prata med.

Over and out!

Dag 2

Ett leende betyder inte alltid att du är glad, utan

att du är stark nog att le även när det gör ont...

Dag 2 nu och jag mår väl som igår.

Det var planerat in en hel del idag så jag kunde fokusera på annat än det som pågår i mitt huvud.

Men inte ens hälften av det som var planerat kommer att bli av.

Skulle bowla med Jonathan, Malin och Olivia idag för att sedan åka och spela bilbingo och slutligen äta god mat hos mamma och Janne.

Bilbingon kan fortfarande bli av då den inte börjar förrän kl 14, men ju mer tiden går desto mindre vill jag göra något. Jag känner att lusten försvinner alltmer.

Linda G ringde mig tidigare och vi fick prata lite. Det kändes skönt. Hon är den som funnits med mig genom min resa som har varit och hon har alltid stått bakom mig, oavsett. Det är oersättligt. Jag kan känna mig lyckligt lottad!

Sitter och tittar på tangenter emellanåt och funderar på vad jag ska skriva... det är som om ord är otillräckliga.

Vill poängtera att bilderna ovan är från när jag mådde som sämst och de är alltså inte tagna nu.

Ta hand om er!

Dag 1, en pina!

Har påbörjat min medicinering nu och jag kan inte annat säga än att min värld ser en aning mörkare ut nu. Jag känner mig ännu mer orkeslös, känner mindre glädje o jag finner inget positivt överhuvudtaget! Tur att yuna åker till David idag så hon slipper vara med mig nu. Jag försöker orka men det tar stopp. Just nu vill jag bara dra något gammalt över mig och inte titta fram förrän allt har förändrats. Det kanske är en del av min inställning som påverkar mitt mående, det vet jag inte. Men jag vet att jag inte vill må så här! Jag vill inte bli fast i tomma tankar som inte leder mig någonvart. Jag vill inte bli fast i en värld som är grå.
Jag är på väg i rätt riktning bara av att ha påbörjat medicineringen, men allt känns så långt bort....

Din inställning kan påverka...

Har varit och hämtat ut min medicin idag och påbörjar imorgon.

Min inställning är inte positiv, men det har den heller inte varit på länge nu och det spelar ingen roll längre vad jag än tänker. Jag känner mig lite som en olycksdrabbad liten fågelunge.

Att ha en negativ inställning till saker och ting är inte alltid bra då det kan påverka mycket. Men jag anser att det inte har någon betydelse i mitt fall.

Jag känner oro i själen och i kroppen och jag anser att jag måste få kunna känna så också. Det är av en anledning som jag känner så som jag gör. Att känna är att vara mänsklig.

Hade inte tänkt att skriva så mycket mer än så nu.

Ha det bra!

Dagar kommer, dagar går....

Har fått en tid nu för att göra cellprovtagning. Det känns skönt! Men väntan är ju alltid det jobbigaste. Dessutom vet jag ju att jag har cellförändringar och nu är det bara att checka av om de har försämrats eller om de fortfarande står stilla. Som vanligt så förväntar jag mig det värsta....

Hur jag mår nu kan inte förklaras... jag varken känner mig glad eller ledsen. Ibland är det som om det inte längre finns något att känna. Det gör mig orolig att ens tänka på men det är också så som jag nu känner.

Jag känner oro i kroppen om kvällarna och jag är lika förväntansfull över att få veta om dagen därpå kommer att ge mig något att le åt i allt elände. Men jag tror att min egna energi till att försöka få en bra dag, inte finns där. För jag ser inte mycket ljus i mina dagar numer.

Snart ska jag få börja med medicinen i alla fall... vet inte om jag ser framemot det eller om jag vill undvika det. Vet att jag kommer må sämre till en början och det gör mig illa till mods. Men jag måste försöka med något nu, vad det än är.

Sandra gav mig ett fint förslag igår... men jag vet inte om hon var helt och hållet seriös i det. Jag skulle väldigt gärna tacka ja om det var allvar. Och det vet hon att jag vill. Uppskattar hur som helst att hon gav mig en liten smula uppmuntran om än det inte var något seriöst förslag. :)

Det är det lilla i livet som är det stora.

Hade nyss besök av en god vän som ville få rensa lite tankar. Det känns skönt att kunna finnas för mina nära. Alltid!

Jag vill vara den vännen jag vill att de ska vara för mig.

Nu har jag fått skriva av mig lite och det är alltid skönt!

Ha det bra och ta hand om er!

Nedstämd

Även om jag tycker att det känns skönt nu efter min tid hos läkaren så känner jag mig på något sätt en aning lägre än tidigare. Det kanske beror på att det är väntetid till kuratorn och att jag nu måste hålla ut ett tag till. Jag hade förhoppningar på att kunna få en tid redan denna vecka, men så lät det inte på min läkare. Det lät mer som om väntetiden kunde vara några veckor. Det vet jag inte om jag klarar av. Jag ska såklart göra mitt yttersta för att hålla mig ovanför ytan.
Sov länge idag efter att jag kom mig hem. Ända fram till kl 17 om jag ska vara helt ärlig.... Känns inget vidare det heller.

Sitter nu hos mamma och har pratat lite med henne om läkarbesöket och det känns bra att ha henne så nära mig.
Strax blir det att åka hem för att göra kväll.

Ha det bra!

Vårdcentralen - CHECK

Finally!!
Nu har jag äntligen fått tala med min läkare på vårdcentralen och nu känner jag mig lite lättare. När jag kom in visste jag inte riktigt var jag skulle börja någonstans. Men när jag väl börjat prata så kom allt per automatik. Struman, prover, cellförändringarna, mitt psykiska mående och att jag gärna vill ha en kurator att vända mig till. För varje ord jag sa kändes det som om ännu en sten föll från mina axlar. En obeskrivlig känsla av lättnad. Hon sa till mig att hon såg på mig att jag inte mår bra, vilket kändes skrämmande, men på ett konstigt och positivt sätt. Jag fick fylla i ett frågeformulär om hur jag kände mig inombords, hur jag känner mig psykiskt och därav kan man läsa av hur allvarligt jag behöver hjälp. Kan väl säga att kort och gott att jag lider av en depression. Mer behöver jag inte säga. Efter mitt samtal med läkaren beslutade hon en remittering till deras kurator, ev. medicinering ( beroende på vad provsvaren av struman visar ) och en hänvisning till barnmorskan för cellprovtagning. Därefter var det bara för mig att lämna prover... Flera rör... Usch vad jobbigt! Men tur hade jag att Linda M också jobbade och hade en liten stund ledigt, då stod hon och fick mig att fokusera på något annat än allt blod som togs ifrån mig. :)
Därefter var jag klar och fick åka hem. Några avancerade prover kan inte göras förrän man kan se vad dessa prover visar. Så det är inte aktuellt nu.
Jobbig start på dagen och nu är jag mest trött! Skulle hemskt gärna sova någon timma...

Nu vet ni hur allt gick till idag.

Oj...

"Kanske jag försöker alldeles för mycket..."

Det är lite lustigt att jag skrev om hur enkelt det var att bygga upp sitt liv och leva det i The Sims... Igår lyckades jag ta ihjäl mig själv med att försöka laga min TV och dog av för mycket elstötar.

Jag kanske försöker för mycket eller tänker för mycket på hur jag själv ska kunna hjälpa mig själv...?

Jag låter dagen passera mig nu för att imorgon träffa min läkare. Det känns som om jag är ett barn som inväntar julafton. Känner mig spänd och förväntansfull. Jag känner en känsla av hopp och önskan att jag ska få reda ut mitt mående. Att jag kanske kan få några svar som styrker hur jag har mått, hur jag mår nu.

Jag är väl medveten om att jag kommer få invänta provsvar och konkreta svar... men jag har tagit steget ut nu och jag ska i alla fall få tala om för någon hur jag innerst inne känner. Och att det finns någon som kan gå djupare in i frågan, som kan försöka reda ut och hjälpa mig.

Som sagt.... jag ser verkligen framemot morgondagen!

Bygga upp

"Tänk om det ändå vore så pass enkelt..."

Igår fick jag mina änglar och vi hade en riktigt muskväll med att sitta tillsammans och se Ratatouille som visades på kanal 4. Det blev en sen kväll för dom. Klockan var närmare 22 när filmen var slut. Men nu är det helg och då gör det ingenting :)

Fick höra av David igår att Jonathan får mycket beröm i skolan och han ska tydligen vara den skötsammaste i hela klassen :) Då smälte mitt hjärta!

Och tänkt så fort tiden har gått från att han gått på dagis till att ha börjat 1:an.... det är helt sjukt! Han börjar ju vara så stor nu. Jag är en mycket stolt mamma.

På började ett nytt liv i The Sims igår när trollen hade lagt sig.

Tänk om allt vore så enkelt som det är i spelet. Att kunna bygga upp sitt liv på det viset... det vore allt något.

Men jag ska börja med att reda ut alla mina egna problem nu och jag hoppas innerligt att jag klarar av det. Jag tror att det är många som ser att jag grubblar mycket nu. Det har sagts från personers håll att det är jobbigt att se mig så här, men det är mycket svårare för mig själv att leva i det. Det är svårt att sätta exakta ord på allt som rör sig i mitt huvud... men det är kaos vill jag lova.

Jag vill tacka er som står bakom mig och tror på mig. Det betyder oerhört mycket vill jag lova!

Nu ska jag ta och kasta mig handlöst in i duschen.....

Ta hand om er!

Ta var på allt

"Man måste våga för att vinna..."

Aldrig tidigare trodde jag att jag skulle ta det stora steget att faktiskt ta itu med mina inre demoner och möta dom. Att se dela dom med någon som kanske kan hjälpa mig.

Jag har alltid trott att jag varit så pass stark att jag skulle kunna hantera dom själv och kunna leva med dom som bara en liten del av mitt förflutna. Det som jag eventuellt ska komma till att leva med är bara att acceptera. Men det är dumt att ta något förgivet redan nu när jag själv inte riktigt vet hur det kommer visa sig. Men jag förbereder mig ständigt. Det är svårt att undvika. Saker och ting kan hända även den bästa. Så är det bara och jag har svårt för att utesluta något.

Det kändes så skönt igår när Malin ringde och frågade hur det var med mig. Det var enormt jobbigt för mig när hon åkte utomlands, just när det kändes som om jag behövde henne mest. Jag grät och det gjorde ont.

Hon vet nog inte riktigt själv vad hon betyder för mig, inte bara som syster utan som bästa vän. Sandra och Tommy ska självklart inte känna sig utanför... de betyder världen för mig de också!

Älskar dom alla av hela mitt hjärta.

Vad skulle jag göra utan min familj? Utan mina barn?

Det ska bli enormt skönt att få träffa läkaren på måndag i alla fall.

Äntligen kan jag få börja reda ut min hälsa så som cellförändringarna, struman, få kontakt med någon sorts kurator.... ja allt vad det nu är. Måste nog sätta mig ned och skriva en lista på allt jag måste ta upp. Vill inte missa något nu när jag väl har en tid.

Oj vad det kändes jobbigt att skriva om det här... Men en aning lättnad i alla fall.

*andas ut*

Försöker rycka upp mig nu och ge dagen en chans till under!

Ta hand om er!

Diagnos okänd

"Det är inte det som vi gör utan det är de ord och meningar som vi förmedlar som betyder..."

Jag vill först och främst tacka min kusin Karolin som skrev kommentarer till de två sista blogginläggen. Jag uppskattar verkligen de orden. Min syster Sandra har även flikat in en kommentar till inlägget "TiMe" och det betydde mycket när det kommer från henne.

Livet är som en berg- och dalbana... det går upp och ner hela tiden. Tur är väl att man kan få känna lycka då och då. Annars skulle nog ingen orka när det är som mörkast.

Sitter och ser på Diagnos okänd nu efter att ha fått en tidningsartikel om en tjej som har samma symtom som jag. Känner igen mig så enormt mycket och då kanske det är på tiden att jag själv skulle ta tag i min egen sjukdom och utreda den en gång för alla.

Kanske jag får en vettig förklaring till att allt är som det är nu. Att min depression har en grund i sjukdomen, som de faktiskt säger i programmet.

Vi får se.

Jag har i alla fall fått mer motivation till att kolla upp det här noggrant nu.

Ska återgå till programmet nu....

Tack för att ni läser!

??????

"Here, there, where??...."

Oj vad sällan jag bloggar numer.

Förr brukade jag blogga varenda dag, ibland flera gånger på en och samma dag. Dessutom har jag brukat blogga utan att ens publicera inläggen pga att jag skrivit ut allt det som pågår i mitt huvud och som jag inte vill att alla ska ta del av, utan bara för mig att kunna ventilera lite och rensa på skräp som ligger ostädat.

Men nu har det inte ens funnits tid eller ork till det.

Jag ska vara ärlig, från hjärtat...

Just nu vet jag inte riktigt vem jag är och hur jag vill möta livet. Det är enormt svårt nu och varenda dag funderar jag mycket. Kanske är det så att jag skulle behöva nollställa mig själv för att börja om, från grunden. Men hur bär man sig åt då?

Jag måste försöka reda ut det här och jag kan endast göra det själv med lite stöd från nära vänner och familj. Det kommer bli en hård resa och förmodligen väldigt känslomässig. Men tar jag inte itu med det här nu så kan det bara bli värre.

Jag har alltid trott att min identitet har varit fastställd, men jag hade väldigt fel.

Jag har gjort många fel nu under en tid och jag har dessutom sårat människor som jag trodde att jag aldrig skulle såra, personer jag inte vill såra. Men jag gjorde det och nu står jag här och inser hur hemsk jag har varit, hur oerhört mycket jag skäms och avskyr det jag gjort. Jag blev någon som jag avskyr.

Jag hoppas kunna bli förlåten tids nog.... men jag räknar inte med det.

Ta till vara på det här inlägget för ett sådant rakt och ärligt inlägg får ni aldrig mer ta del av.

TiMe

"Vi tror att ingen ser men alla andra ser mer än vad du själv gör..."

Jag kan inte hjälpa att lägga upp dessa bilder.

För mig är det starka och jag är på sätt och vis glad att jag tog dom när jag befann mig i detta "skick". Om jag aldrig hade tagit dom hade jag heller aldrig sett - nu i efterhand - hur alla andra faktiskt såg min hälsa före jag själv insåg.

Vissa kan tycka att det är idiotiskt av mig att lägga upp dessa och att dessutom förklara för omvärlden att jag mådde dåligt under en längre tid... men vad vore jag för en människa att ignorera det alla redan visste, dessutom, innan jag själv ens visste.

Jag är inte mer än mänsklig och varför ska jag då inte få vädra ut det?

Alla mår vi väl dåligt någon gång under livet, det är ingen idé att låtasas som inget.

Jag kände bara för att lägga upp dessa bilder och skriva någon rad när jag väl hittade dom bland en massa andra bilder.

Ta hand om er!

Adele - ''Someone Like You''

Chris Medina - What Are Words

Ord...

Ord kan förklara och beskriva

Ord kan ge oss en mening och betydelse

Ord kan vara överflödiga

Ord kan missbrukas

Ord kan ge oss hopp

Ord kan göra oss lyckliga

Ord kan göra oss ledsna

Ord kan bryta ned oss

Men orden kan aldrig tas ifrån oss

Birthday boy!

En tidig morgon i augusti år 2004 föddes min alldeles egna lilla kille. Ett barn som länge varit planerat och hjärtligt välkommen till min värld och fylla ut mitt hjärta. Min Jonathan som betyder allt för mig. Han är min gåva ifrån Gud, likaså hans lilla syster Yuna. Utan dessa två oskuldsfulla själar skulle jag inte vara hel. Det skulle alltid fattas något inom mig... Det bästa man kan få i livet är barn. Det enda jag någonsin skulle önska mig är att de skulle få leva med god hälsa och medgång i livet. Det finns inget annat jag vill. Ni är luften jag andas, blodet som strömmar genom min kropp, ni som fått mig att orka ta mig igenom de svåra stunderna i livet utan att falla ned i min egna grav. Ni vet inte vad ni betyder för mig, inte förrän ni själva får egna barn. Då kan ni förstå hur stark denna kärleken är, hur evig den är.

Jonathan har haft en utmärkt dag med mycket presenter som dessutom har bestått av endast sådant som han tycker om. Lego i mängder, bilar och fordon samt en snygg tröja som dessutom framhäver hans vackert blåa ögon. Han har byggt lego hela långa dagen och han blir överlycklig när han byggt klart. Det värmer mitt hjärta att se han så lycklig.
Men varje år så känner man lättnad när firandet är över. Det tar på krafterna att vara social ;P

Nu ska jag se Rango med Yuna :)

Underbar!

Ingen rubrik

Idag är ingen bra dag.

Jag känner hur det trycker i bröstet på mig.

Tankar och funderingar växer och gör ont.

God gärning

Idag klev jag upp före fan och gör en god gärning. Kommer må mycket bra med mig själv efteråt. Att göra något gott är en alldeles egen känsla och man mår så bra inombords. Att jag endast sovit 4 timmar inatt gör alltså inget. Jag gör något bra idag och det är det viktiga.

Jag har lagt tidigare nämnda på en hylla. Vet inte om jag ska låta det få ligga där och inte bry mig mer eller om jag ska ner det igen och ta upp en diskussion. Det sist nämnda lät som en plan för sig. Där kan jag visa mig vara en bättre person. Jag har ju ändå inget att skämmas för. Men samtidigt känns det onödigt då jag ändå inte bryr mig speciellt mycket. Inte mer än att jag inte vill veta av att personen snackat om många av mina nära... Och som jag även fick höra i lördags, lögner.
Vi får se hur jag gör...

Ikväll blir det grillning!
Ska försöka hinna med att gå och se vad H&M har att erbjuda :)

Over and out

Suck och stön....

Ord är inte tillräckliga eller ens rättvisa nog till att förklara hur jag känner mig nu.

Varför är det jag som måste stå och bita ihop för att alla ska må bra?

Varför är det jag som måste stå och ta all skit?

Är det jag som har gjort fel?

Så vitt jag vet har jag försökt vara vänlig, tagit första steget och försökt visa min bättre sida.

Vad fick jag tillbaka?

Jo, tydligen så var det inte jag som tog första steget, utan det var hon. Det var jag som inte ville mötas halvvägs.

Ska jag stå och ta emot all skit och ändå bara le?

Jag kan göra det vid enstaka tillfället så att inte vissa personer ska känna att stämningen blir konstig. Men innerst inne vill jag bara gå.

Jag vet inte om jag ens vill ta ett samtal med henne då jag känner att hon redan sagt så mycket om mig som jag inte tolererar och även om andra.

Varför ska alla säga; "Jenny, försök bita ihop", "Jenny, du kan inte hålla på så här", "Jenny, du måste fixa det här"....

Varför ska jag göra mer än jag redan gjort?

Jo.... för det hon sagt är något helt annat, tydligen.

För det sades på Farmen i lördags att det var hon som skickat vänförfrågan till mig och jag hade bara ignorerat det....

Say whaaaaat??!!

Jag är för less på hela skiten att jag lägger ned.

Varför ska jag slösa energi på henne när jag kan ge av min energi till någon som behöver den.

Over and out!

Somliga människor....!!

Usch och fy!!

Jag förstår inte varför jag ska få skit för något som jag inte ens gjort!
Jag tycker att jag försökt mötas halvvägs och vara vänlig... Men vad får man då för det???
Jo... Man får höra att allt är mitt fel och att det är jag som är orsaken till att vi inte är vänner...
Man tappar hakan totalt och förstår inte vad man har gjort fel.
Lögner är det enda jag fick höra igår och det gjorde mig enormt upprörd. När man försöker förklara så är det ingen som lyssnar.
Jag är den nya människan som de andra inte känner fullt lika bra som henne och då kan man tydligen inte lita på mig heller. Jag kan köpa att man inte riktigt känner mig och vet därav inte heller vilken sida av historien som är sann. Men ge mig en chans!
Jag tänker inte lägga mer energi på försöka vara vän med någon som inte vill och som dessutom snackar mycket om många av mina nära och kära. Den personen förtjänar inte min vänskap.
Jag ger upp nu!!

Dikter

En kort stund hade jag allt

Allt, ändå inte mer än dimma

Under grå himmel lekte bara vi

Alltför kort är ljuvlig vår

När allt är borta, när allt är tomt

Vart ska jag ta vägen, var ska jag gå

Tomma händer, smärta består

--------------------------------------------------

Vet du att du är söt när du ler?

Att jag smygtittar på dej när du inte ser?

Vet du att jag älskar att höra ditt skratt?

Att jag drömmer om dej varje natt?

Vet du hur ofta jag tänker på dej?

Att du med glädje fyllde hela mej?

Vet du hur söt du är när du är sur och tvär?

Att det är dig jag håller kär?

Vet du att jag tycker om ditt sätt att gå?

Att jag önskar att det föralltid kunde va vi två!

Vet du att jag tycker om dej?

--------------------------------------------------

I am beautiful

Not only because of the curve of my hips

Or the shape of my body

Not only because of the fullness of my lips

Or the curl of my eye lashes

I am beautiful because I want to be

I am beautiful because God made me that way

I am beautiful because in my eyes

There is no one more beautiful than me

I am beautiful because I have a heart

And that is a beautiful thing

I am beautiful because I have a brain

And that is a beautiful thing

I am beautiful because I give advice

And that is a beautiful thing

I am beautiful because I want to be

I am beautiful because God made me that way

I am beautiful because in my eyes

There is no one more beautiful than me

I am beautiful because I have confidence

I am beautiful because I have determination and wit

I am beautiful because I have goals and I plan to reach them

I am beautiful because I am always there to lend a helping hand

I am beautiful because I want to be

I am beautiful because God made me that way

I am beautiful because in my eyes

There is no one more beautiful than me

----------------------------------------------------

In God We Trust

"I know we could live tomorrow , But I know I live today..."

Under senaste tiden har jag varit en usel bloggerska och jag vill be er alla om ursäkt.

När någon vi känner lämnar jordelivet bubblar tankar, funderingar och frågor inom oss. Vi vill inte förstå varför just denna person skulle lämna oss, varför just nu. Hjärtat känns som om det ska brista, vi önskar att vi snart ska få vakna upp och att allt bara var en enda hemsk mardröm. Men när en ny dag gryr och vi ännu vet att personen är borta, då brister vi på nytt.

Det som är viktigast är att försöka prata med någon om hur personen var, alla fina minnen man har och få kunna gråta och visa sina känslor. Du ska inte känna att du är besvärlig, du ska inte behöva stressa dig igenom ditt sorgearbete. Du ska få känna att du är trygg och att du får ta den tid du behöver och att du får vara ledsen.

Människan som lämnat oss, lämnade minnen, föremål och en kropp efter sig. Minnen och föremål som vi alltid bär med oss på ett eller annat sätt. Kroppen som han/hon lämnade, gav han/hon tillbaka till Gud. Kroppen var lånad på obestämd tid och det är själen som lever vidare. Även om vi inte ser den så är det den som vi alltid sett, känt och kände. Det är själen som alltid är bevarad.

Det blev ett känslomässigt blogginlägg, men ett behövligt sådant.

Ta hand om varandra!

Poets of the Fall - Beautiful ones

CKY - Close Yet Far Official Video

Man vet aldrig när...

Jag har svårt att finna ord för hur hemsk dagen känns... Vet inte hur jag ska hantera allt och ändå är det inte värst för mig. Till en början visste jag inte vad jag skulle säga eller göra, fastän jag vet att ord inte behövs. Det som betyder något är att bara finnas där, bredvid, visa sitt stöd, vilja och bara trösta med en kram eller bara lyssna. Det är så tragiskt och jag bet fortfarande inte hur jag ska bete mig. Ögonen tåras var och varannan minut och det känns en aning dumt... Visserligen är jag glad över att kunna visa min medkänsla, men att fälla alla dessa tårar mer än någon annan ( som det nu känns ) så känns det bara dumt. Jag hoppas att min närvaro ändå uppskattas och att jag ändå försöker visa mitt stöd, även om det känns svårt just nu.

Mina tankar går till Patrik, Anna och Viveka idag!

Nattsuddare

Skriver ett kort inlägg så här mitt i natten... Eller tidigt på morgonen. :)

Satt och läste igenom gamla inlägg jag har gjort i mars månad, från när jag mådde som sämst med struman, håravfall, cellförändringar och sömnbrist... Det var inga muntra inlägg och de var mycket förvirrande. Jag mår dåligt av att bara läsa dom när de påminner mig mycket om hur dålig jag var. Sömnbristen gjorde sitt och de gjorde allt bara värre. En hjärna fungerar alltså inte riktigt till 100% när man har dåligt med sömn. Ibland kan jag komma ihåg vissa sjuka delar av perioden, så som konstiga blandningar av ideér, fantasier och ofullständiga tankar som blandades till ett enda universum. I det universumet existerade allt och det blandades så fint tillsammans med konstiga syner. Sjukt! Det kan vara nyttigt att bära det med sig då man nu i efterhand kan lära sig att en halv tablett inte är så farligt. Jag har endast behövt bruka en hel under den perioden och jag känner inte att jag skulle behöva fler för att kunna sova. Det var min rädsla... Att jag skulle bli fast och känna att jag var tvungen att bruka piller för att få sömnen tillbaka. Nu är jag här och jag kan nu sova... Det känns ju bara FÖR skönt!

Nu ska jag Nanna kudden...

Ps. De kommentarer jag anser vara onödiga att publicera, av olika skäl, de skippar jag.

I´m not a saint

"I can be both..."

Sitter i min stilla vrå och suger på en Carlsberg samtidigt som jag facebookar, lyssnar på musik och tankar hem något att se på.

Gårdagen var inte speciellt lyckad... den sög stor fet och äcklig apballe... för att vara specifik i mitt uttryck för hur dålig kvällen var.

Jag hoppas innerligt att jag får chansen till att ha en rolig Alive kväll imorgon istället.

Jag fick vara förbannad och ledsen....

Idag känns det heller inte bättre och jag går fortfarande omkring och suger på det sura äpplet samtidigt som jag inte orkar tänka mer på det....

Man kan väl säga att jag är väldigt less.

Barnen kom hit idag och det menas då med att jag måste försöka ordna barnvakt om det ska bli någon utgång imorgon... vilket inte heller är det lättaste när min kära mor är på kusinträff hela helgen.

Nåja... jag dör inte av att missa Alive helgen.

Nä... jag vill absolut inte tänka mer på gårdagen eller idag....

Nu ska jag avrunda och se vad jag har hittat för något kul att se...

Here, there.... where?

"Confused person..."

Jag är en underlig liten filur som jag ofta vill kalla för smurf... Just nu är väl mina hormoner i full fart och flyger runt i kroppen som 1000 tals pingisbollar. Det gillar vi inte. Ena stunden kan jag skratta och vara hur glad som helst för att sedan vända totalt och jag kan känna att jorden är nära sin undergång. Jag är väl inte mer än både mänsklig och kvinnlig antar jag.

Men jag kan reta mig själv till vansinne på detta.

Goda nyheter har jag då i alla fall... jag har fått mig jobb!!!

Hör och häpna kära vänner :)

Det känns grymt bra att nu äntligen fått in en fot i rätt riktning, även om det inte är vad jag vill jobba med så är det ändå ett jobb och jag kommer att få mig lite cash. Det är aldrig fel. Speciellt just nu när jag lever som en fattig råtta.

Har egentligen inte så mycket mer att berätta än så :) men det får duga tills vidare!

Ha en fin kväll!

Chris Medina - What Are Words

Otroligt stark låt som rör vid både hjärta och själ.

Amor vincit omnia - Kärleken övervinner allt

Headache

"Huvudvärk från H-vetet!!!"

Har gått omkring med ständig huvudvärk nu i flera dagar och jag känner att jag snart inte orkar med den längre...

Med min tur - som jag tycks ha numer - så handlar det hela säkert om att jag har en enorm tumör eller något... Det är ett ständigt tryck - som också blir mer extrem vid vissa tillfällen under dagen - som binder sig runt hela huvudet och även vid nackpartiet.

Blir det inte bättre till söndag blir det att uppsöka läkare... bläää! Jag som avskyr att springa till sjukhus och vårdcentraler... hmm, I wonder why...???!!!! Där får man ju ändå bara negativa besked i alla fall.

Nåväl... rolig uppdatering va??

Snart nanna kudden...

NOTE: Mina änglar åker till deras pappa idag (fredag) ... kommer sakna dom enormt mycket!! :'(

V75

Tänkte ta och uppdatera bloggen lite snabbt när jag ändå sitter ute och röker :)

I lördags var det V75 och jag hade planerat att följa min tradition och åka dit... Tyvärr blev det inte så. Hade även tänkt att gå ut med Malin på farmen, men även det blev annorlunda. Det slutade med att jag bokade in mig hos Ante att ev. slå följe med han, Jens och Tony. Satt och drack några öl här hemma i min ensamhet och poppade musik. Donia kom sedan över och vi snackade lite skit och hon hjälpte mig med att sätta på ett ansikte :) min mobilladdare blev kvar hos min mamma och jag insåg att batteriet inte skulle hålla sig hela natten... Bem avskyr inte sådant??? Mötte upp Ante och gänget på tågstationen sedan för att åka med bussen till farmen... Förvarnade Ante om att jag förmodligen kommer hänga på han som en ryggsäck då jag inte hade något batteri i mobilen... Tror ni jag lyckades hänga efter han? Nä!! Han försvann bland mängden och det tog mig lång tid att hitta honom. Som tur var så hittade jag min "plast brorsa" Anders, som kunde hjälpa mig att leta reda på Ante eller någon annan som åkte med oss till farmen...
Hittade Ante till slut i alla fall... Tur!!
Hände inte mer ute än att man fick dansa, vara med glada ansikten och även nästan spöa en kille som kom och röck åt sig Jens cigarettpaket och stal en cigg när han tidigare frågat om han fick en och Jens nekat honom... Vilka jävla idioter det finns!!
Fick även skratta åt Tony som satte sig i en stor "blomkruka" inne i stan medan vi väntade på Jens... He he...
Men mer än så var det inte... Tyvärr...
Nu ska jag ta och gå in till mina barn och sätta mig i soffan och glo på lite tv... Pissväder som det är ute kan man inte göra så mycket annat...

Att få tid

Tankar och funderingar kan verkligen tära på en och man kan må extremt dåligt! Jag försöker att fly undan dom men jag verkar bara misslyckas... Sysselsättning av högsta grad är något som jag verkligen behöver just nu. Det känns inte som om det blir lättare att prata utan tvärtom. Men det kan i och för sig ha att göra med att man blir så nedstämd och vill börja gråta...vilket jag avskyr...att gråta framför andra. Vill jag få utlopp för mina känslor så gör jag det gärna i tystnad eller när jag är ensam och ingen annan ser eller hör. Jag vet att jag måste rycka upp mig och sluta gå runt i cirklar...men jag är inte redo just NU. Det är ännu för färskt för att jag ska kunna sitta som jag gjort alla andra dagar, i lugn och ro och bara vara...det funkar inte riktigt så. Det tar tid och man ska inte tvinga bort det eller känna någon stress. Allt har sin tid och vi måste lära oss det. Ingen kan säga att det gått si eller så lång tid och att det nu är dax att ta dig samman... Man får ta sig den tiden som det behövs. Låt en människa få känna att du finns bakom och inte som ett hinder... Det är allt som behövs.

Underbar!!

Block 44 - Tillbaka till livet

Du står där ensam kvar

Och du finner inga svar

Och du finner inga svar

Du står där ensam kvar (står där ensam kvar)

Och du finner inga svar (finner inga svar)

Men, det finns en chans till, och du borde ta den

För låten bringar din vän tillbaka till livet igen

Vi ser dig

Och allting känns så tomt (allting känns så tomt)

Vi vet hur det känns när (allting känns så tomt)

Ey ett barn kom till världen 1983

Följ med på resan av vad livet skulle ge

Själen - tappades bort på vägen hit

Fängelset - snälla, släpa mig inte dit

Speglade min känsla mot mig själv som en rysare

Framtiden jag skriker "snälla, bli ljusare"

Ta mig dit jag vill, så svär jag på vad som helst

Jag skriker, gråter, blöder tills jag blir frälst

Fördomar - är det det ni kallar rättvisa?

Kom, så ska jag visa att mitt liv är samma visa

Sluta blunda, öppna ögonen och se

En man, som inte ens i drömmarna kan le

Rosen i hjärtat har redan börjat vissna (schh)

Men snälla, jag behöver inte viska

Dom som vet, vet

Dom som inte vet vet nu

En sak är säker - det finns ingen gud

Du står där ensam kvar (står där ensam kvar)

Och du finner inga svar (finner inga svar)

Men, det finns en chans till, och du borde ta den

För låten bringar din vän tillbaka till livet igen

Vi ser dig

Och allting känns så tomt (allting känns så tomt)

Vi vet hur det känns när (allting känns så tomt)

Ja, jag vet hur det känns, kommer ihåg hur det var

När jag gav upp hoppet, och ville dö varje dag

Men, det finns en chans till, och du borde ta den

För låten bringar din vän tillbaka till livet igen

Jag minns hur det var när ingen ville mig väl

Jag tänkte för mig själv "vad har jag kvar i denna värld?"

Men ta det lugnt, det kommer ett nytt liv

Då du bestämmer allt själv, och tar dina egna kliv

Ingen bryr sig, kritiserar vem du är, eller vars du kommer ifrån

Säg mig, vill du verkligen ge upp?

Bara se på mig och min bror

Vi hade absolut ingenting, och nu har vi mer än ni tror

Bara sök i ditt inre, glöden är där

Jag vet, snart så brinner den

Du hittar ut till ett ställe där alla vet hur det är

att vara som du

För de har själv varit där, men till slut har dom hittat ut

Du står där ensam kvar (står där ensam kvar)

Och du finner inga svar (finner inga svar)

Men, det finns en chans till, och du borde ta den

För låten bringar din vän tillbaka till livet igen

Vi ser dig

Och allting känns så tugnt (allting känns så tugnt)

Vi vet hur det känns när (allting känns så tugnt)

Snälla, kan ni lova att tända ett ljus på min grav?

Så lova jag att aldrig ställa nå mera krav

På kärleken som aldrig lever

Och döden jag väntar

Känns bara så tomt, visst är det mycket som jag saknar

Ingen som vakar över mig och mina vänner

Jag skakar - när jag tänker på vad som händer

Kärleken är över, men sveken tar aldrig slut

Är jag för evigt dömd, när tar det slut?

Drömmarna sprängs till filosoferingar

Visa mig kärlek istället för nervärderingar, förnedringar

Som jag redan fått av systemet

Jag vill inte minnas som den som var problemet

Så visa mig kärlek så visar jag för er att förändringen är kommen

Gud, snälla jag ber

Jag vill fan inte mer, jag väljer ba' fel ord

Röd flod som sköljer bort mig från min jord

Du står där ensam kvar (står där ensam kvar)

Och du finner inga svar (finner inga svar)

Men, det finns en chans till, och du borde ta den

För låten bringar din vän tillbak till livet igen

Vi ser dig

Och allting känns så tomt(allting känns så tomt)

Vi vet hur det känns när (allting känns så tomt)

Tic Toc

"Take your time..."

Var försvinner all vår tid?

Varför ska allt gå så förbannat fort jämt och ständigt?

Ibland kan det kännas som om man bara vill att tiden ska stå still och det finns stunder när vi bara vill att tiden ska rusa iväg.

Idag har min klocka stannat tror jag. Det känns som om jag bara går runt i samma spår och jag kommer inte längre, likaså min klocka.

Jag hade enormt svårt att somna inatt. Tror klockan hann bli nästan 03 innan mina blå slöts och jag somnade. Larmet hade jag ställt på 04.45 för att hinna få mig en kopp kaffe. Jag snoozade till klockan 05.02 och det var underbara minuter.

Klockan 06.20 skjutsade Patrik mig till SUS och väntade med mig tills det var dax.

När jag vaknade igen var klockan 10 och jag fick en välbehövd kaffe. Därefter fick jag prata med läkaren och sedan åka hem. Patrik kom då och hämtade mig igen och vi åkte sedan för att äta lite.

Vid ett tiden gick jag och lade mig igen och vaknade först klockan 17.57.

Jag är fortfarande trött och full av tankar... men jag måste aktivera mig nu så jag inte behöver tänka så mycket.

Här har ni min dag i stora drag.

Tiden är kommen

Nu är det snart dax... Dagen jag inte sett fram emot... Det är bara timmar kvar nu. Snart är det över men jag mår dåligt av alla tankar kring ämnet. Jag vill inte gå ut med vad det handlar om, det känns inte bra då jag själv inte vill tro på det... Det blir nog bra även om jag kommer må skit imorgon!

Sommar!

"Sommarskoj i kroppen..."

Det har varit en otroligt varm och härlig dag. I och för sig har hela veckan varit solig och underbar. Eftersom att vår Norrländska värme var en aning sen i år så tänker jag nu inte börja klaga över att det kan kännas FÖR varmt. Det är nog med att vi klagar över kylan och VILL att sommarvärmen ska komma NU. När den väl slår till stort då sitter vi där och klagar över hur vi kokar... Men inte i år! Jag ska stå fast vid det också.

Det som är bra för mig nu när värmen kommit är att jag inte orkar äta och då blir det mest bara yoghurt, fil, kräm eller liknande. Man orkar inte stå vid spisen och steka eller koka något. Kanske kan jag nu gå ner de kilon jag gått upp...?

Var tänkt att jag och Patrik skulle åka och fiska imorse efter att vi lämnat Yuna på dagis, men pga värmen så avstod vi. Med tanke på värmen kanske fiskarna ändå bara ligger och latar sig och då är det inte lönt att åka ut i skogen. Visst, hade ju kunnat åka ut o bara kasta i alla fall och samtidigt få sig lite färg men med tanke på allt som bor i skogen så passar jag nog. Jag vill INTE ha någon äcklig spindel på mig!!

Nu ska jag fortsätta att smutta på min öl och njuta av min musik :)

Ha det så bra!

Orättvisa

Ligger i sängen och har svårt för att somna... Ligger och funderar så mycket på allt och inget. Det mesta av det blir jag inte riktigt klok av! Känner irritationen som bubblar inom mig och att jag inte vill tänka mer för inatt. Jag tänker mycket på orättvisan, inte endast allt som jag gått igenom... Nej nej, det känner jag att det är det minst viktiga... Men tänk alla dom som inte fått ha en lika säker och trygg uppväxt som så många andra... Tänk er dom som ständigt fått leva i rädsla, utan föräldrar, i krig, i svält, droger och att bli utnyttjad. Tänk alla barn runt omkring oss, de vi inte ser, de vi tror har det bra hemma, de som egentligen kväver sin smärta, sorg och gråt i ständig tystnad... Jag som människa känner mig usel som inget ser, att jag inte har makt till att kunna hjälpa eller förändra. Var är allas samveten? Hade jag kunnat, då hade jag gjort allt jag kunnat för att i alla fall försöka hjälpa de utsatta, inte bara barn utan även vuxna.
Det är synd att vi ska leva i en sådan grym värld....

Tankarna måste rensas ut och det är vad min blogg är till för. Tack och lov för det!!

Soligt men också en del blåst

Hej och hopp!

Tar och uppdaterar bloggen lite snabbt ny när jag sitter ute hos mamma i Torpgärdan och solar. Vi får väl se om jag alls hinner få mig någon grundläggande solbränna... Vet inte om det är jag som är känslig bara, men jag tycker att det blåser kallt! Jag vill att en bra sommardag ska vara vindstilla och gärna +25 grader i alla fall. Vem är det som ska ta och bjuda mig utomlands??? Jag som aldrig ens varit utanför Sveriges gränser, om man bortser från mina besök i Finland... Men för mig känns inte Finland som någon utlandsresa, utan för mig är att åka till utlandet typ att flyga till Bulgarien, Turkiet mfl. Jag måste åka på solsemester!!! Jag ska försöka få ihop till en Londonresa hade jag tänkt. Lisa ville att jag skulle komma dit och hälsa på henne i augusti. Jag vill hemskt gärna göra det! Miljöbyte och att träffa en god vän är något jag behöver :) vi får se hur det blir med den saken...

Imorgon kommer Patrik hem efter en veckas jobb i Gällivare. Har denna gång inte känt mig speciellt ensam under hans jobbarvecka, men det har ju också sina orsaker. Men att han kommer hem ska ändå bli skönt!

Ny vet jag inte vad jag mer ska skriva... Ska väl ta mig ännu en kopp kaffe :)

Hoppas ni har det bra ute i solen!

Busy busy

"Kort uppdatering..."

Jag har varit hemskt dålig på att uppdatera min blogg under sista tiden... I´m sorry :S

Har haft en del att göra med Patriks flytt till nya lägenhet där också jag nu står på samma adress. Så nu vet ni som är nyfikna :D

Under mors dag blev jag utbjuden av mina underbara änglar att bowla på Strajk Alley :) David var självklart med vilket jag anser var bra. Att man ska kunna umgås och vara sams är A och O vid separationer som även beblandar barn. Så det känns oerhört skönt att vi kan umgås och vara vänner. Jag kan känna en sådan lättnad och att barnen även känner att det är en aning mer "naturligt" om man kan umgås och ses som vilka människor som helst. Jag är hemskt tacksam att David känner att han kan det och även vill. För det handlar om vad som är bäst för barnen i en sådan situation. Jag vill deras bästa och vill att de ska må bra.

Yuna var hemskt sjuk igår, över 40 graders feber. När då David skickade en bild på henne - där man kunde se hur sjuk hon var - kände jag sådan ångest att jag inte var där och kunde ta hand om min lilla sjuka docka. För jag har ALLTID varit vid deras sida när de varit sjuka. Och att för första gången inte finnas där fick mig att må så dåligt. Jag satt och grät och ville bara vara där, krama henne, trösta henne, hålla henne nära mig. Patrik skjutsade dit mig då så jag fick ta hand om min lilla "sessa". Jag tror även att Yuna uppskattade min närvaro, det kändes så.

Jonathan, Yuna och jag tog oss lite kvällsfika och därefter fick jag ta dem med mig upp och natta dem. Det kändes så skönt efteråt när David skjutsade tillbaka mig till Patrik. Att jag hade fått möjligheten att få trösta och vara där med dem ett tag. Det kändes som om en stor sten lyftes från mitt bröst.

Idag har vi flyttat färdigt och vi har tagit itu med urstädningen av Patriks gamla lägenhet. Ett tufft jobb med endast några få timmar. Men nu fick vi flyttat ut ALLT och det står som en enda röra här i den nya. Men det är ett roligare projekt dock :)

Imorgon blir det att storhandla inför barnens veckovistelse här och Patrik åker på jobb. Ska försöka få det här till ett hem också innan han återkommer på onsdag :P

En uppdatering från mig...

Hoppas det dög tills nästa uppdatering. Jag ska försöka att inte dröja så länge :D